Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väste han också idel psalmer, och vore också hans rygg
fullmålad som en gravsten med bibelspråk.»
»Ser man ej», säger Brandes, »tidens orm kroppsligen framför
sig med röda konturer; och dess med underliga skrivtecken
höljda rygg, tager den sig ej ut som bilden av en med
hieroglyfer eller kilskrift fullristad gud i djurhamn på en
fornegyptisk eller assyrisk vägg?» Det är en förmåga av levande
åskådlighet, som endast en stor konstnär kan åstadkomma.
Tegnér kunde ej, säger han vid samma tid, i likhet med
Johan Olof Wallin deltaga i »de moderna jubelropen om en
nu först vaknad religiositet, som skall förbättra världen från
grunden, och varav vi för 5 eller 6 år sedan ej skall ha vetat
någon ting. Tror han då verkeligen, att tidens sår ej ligga
djupare, än att de så där lösligen borttvättas, vore det även med
vigvatten? Tror han, att de fromma minerna i tidens
banditansikte betyda något annat än hyckel? — Jag tror så fast som
något mänskligt hjärta på religion och andakt, liksom jag
tror på mitt bättre väsende, på konst och odödlighet; men på
den färska omvändelsen, på psalmen under galgen, tror jag
ingalunda, förr än jag får se dess frukter.»
Med all sin beundran för de liberala idéerna kunde Tegnér
dock i längden ej finna sig till rätta med det sätt, varpå
kampen för dem fördes i det politiska livet. Han var en allt
för självständigt anlagd natur, en allt för varm beundrare
av det personliga även i politiken för att kunna med
den parlamentariska liberalismen med »dess månghövdade
men huvudlösa ledning». Värdet av de konstitutionella
formerna kunde han aldrig lära sig förstå eller ville,
rättare sagt, icke förstå. Hans blick var skymd för de
sakvärden, som lågo därbakom, och därför tedde sig
oppositionens kamp för honom som en strid mera för form än för
sak. Därtill upprördes hans ridderliga natur av de många
småaktiga drag, som oppositionen röjde i sitt uppträdande
mot den gamle kungen. Från 1829 års riksdag skriver han
till Martina von Schwerin: »Sedan den kongl. svenska
friheten numera aldrig yttrar sig annorlunda än som en
roddarenymf[1], kan jag ej längre vara hennes älskare.» Förut hade
Tegnér varit kyligt stämd mot Karl Johan och såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
