Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Försvarsfrågan och Axel Rappe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade hela tiden, att om de skulle åtaga sig de bördor,
som måste följa med utsträckningen av beväringens
övningstid, ville de till gengäld ha grundskatterna avskrivna och
skattebeloppet fördelat på samtliga medborgare. Därmed
var härordningsfrågan sammankopplad med frågan om
grundskatternas avskrivning till skada för dem bägge.
Förgäves framhöll Louis De Geer på 1880 års riksdag den stora
vikten av att försvarsfrågan äntligen bleve löst. »Vi skulle
då icke längre», sade han, »inför utlandet erbjuda det ömkliga
skådespelet av ett folk, som i femton år fört på tungan
nödvändigheten av att stärka sitt försvar men ännu icke kommit
överens om något. Att ådagalägga inför Europa, det vi
vilja och ämna försvara oss, är redan det värt en hel armé.»
Alltsammans blev emellertid bara en värre och värre
tilltrasslad härva. »Fosterlandskärleken hade», för att använda
Carl Laurins träffande uttryckssätt, »allt för ofta stelnat
till ett ’Dåne lik’, och det blev nästan komiskt med de
ideligen upprepade: ’Liv och blod för Sveriges äära, sväära’,
när de ’tappra männen’ svuro ändå häftigare vid de hemska
planerna om värnpliktens utsträckning till 90 dagar.»
Mannen att reda ut den tilltrasslade försvarsfrågan visade
sig vara godsägaren Erik Gustav Boström. Han blev år
1891 statsminister efter Gustav Åkerhielm, som måste avgå,
därför att han vid ett enskilt sammanträde med ledamöter
av första kammaren vädjade till senatorerna att skaffa Sverige
en armé, med vilken man kunde »tala svenska åt både öster
och väster». När kung Oscar då erbjöd statsministerposten
åt Boström, säges denne ha avböjt förtroendet under
hänvisning bland annat till sin oförmåga att tala främmande
språk. Men då skall kungen ha genmält: »Du kan ju göra
som Åkerhielm — tala svenska.»
Det gjorde Erik Gustav Boström också. Men det var en
svenska, helt olik Åkerhielms patriotiskt högstämda
hovmannalyrik. I Boströms språk fanns icke ett spår av
förkonstling men ej heller av parlamentarisk eller kulturell
skolning. Det var heller icke med formella hjälpmedel, som
han vann sina parlamentariska segrar. Han hade i stället
på något sätt lärt sig salig Erik Emundsson Väderhatts konst
att trolla med väder och vind. Den myndige och duktige
herren till Östanå var en durkdriven politiker, som förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
