Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farsoten följande höst kom över till Kristiania, anslog
konungen nya understödsmedel och förklarade sig villig att gå i
full borgen för de stora lån, som staden kunde behöva
upptaga, samt uppmanade Collett att göra allt vad han förmådde
för att lugna och uppmuntra »de svaga och förskrämda».
Det vore däremot icke med sanningen överensstämmande,
om man påstode, att de ledande samhällsklasserna i Sverige
visade samma intresse för brödrafolket som deras konung.
Någon psykologisk skarpblick för »det norske klippefolk»
har den svenska överklassen just aldrig kunnat berömma sig
av. Läs t. ex. den förste norske riksståthållaren von Essens
brev till Karl Johan: »Jag tillstår uppriktigt», skriver han,
»att jag för närvarande skulle anse det såsom en dödsdom,
om mitt öde vore att leva och dö i detta landet.» Han, som
mången annan, kom till Norge med den förutfattade meningen
om landet såsom otrevligt och folket som okultiverat. För
honom och andra fina hovherrar var det ett väldigt steg från
societetslivet i Stockholm till sällskapslivet i Kristiania. —
Hovmarskalken Nauckhoff, som var en mycket granntyckt
och petig herre, vantrivdes i den norska huvudstaden,
åtminstone de sex veckor på hösten 1821, som han var där med
Karl Johan. I de förnämsta husen fann han visserligen
dygderna »huslighet, tarvlighet och ärbarhet» men saknade »den
bildning, invanda belevenhet och finare sällskapston, som
genom sin oändliga nyansering kryddar sammanlevnaden och
förekommer monotoni.[1] För personer, vana att när som helst
hava tillgång på publika nöjen och att inom privata cirklar
icke uteslutande förefinna mat, tobak och spel, skulle
Kristiania, åtminstone vid den tiden, vara oerhört tråkigt.
Måltiderna utmärkte sig med få rätter men väsentligen
substantiella.[2] — På en soaré hos kabinettskammarherrn von K. under
de timmar, som förflöto mellan teserveringen och supén, såg
jag fyra herrar sittande vid ett spelbord, dit en domestik
anlände med en av sillsallat fylld karott, däruti ättika, lök och
peppar synbarligen icke blivit sparade. Karotten mottogs av
de spelande, som var för sig gjorde heder åt sallaten och
därefter fortsatte partiet. Det salta jämte ättikan, löken och
pepparn måtte hava utgjort ett pikant avbrott uti smaken efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
