Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ro — äfven lilla Terese, underbarnet, hvilade sitt lockiga
hufvud på halmmadrassen i hörnet af Anders Olaussons
stuga. Kammaren inhyste alla hennes »bröder» och äfven
hennes tjocka »mamma», som snarkade i sängen därborta och
oroade underbarnet i drömmen, där hon flög högt öfver
Miranda och Pålle — högt — högt — ända upp till skyarna.
Men då blef hon rädd, skrek till och vaknade. Hu, så
mörkt och kallt! Men det var ju ingen fara, och i morgon
skulle hon göra sin nya, stora saltomortal, åh, hvad hon var
rädd. Länge dröjde det, innan det klappande hjärtat blef
stilla och sömnen ånyo sänkte sig ned öfver de sorgsna blå
ögonen.
Därute var tyst och becksvart, ett fint duggregn hade
börjat falla, vinden lade sig och endast han, hvars tur det var
att gå ur huset som nattvakt, satte sömnigt stöflarna på, sköt
sydvästen ned för öronen, slängde igen dörrklinkan och begaf
sig ut för att slå hälarna i gatstenarna och vandra fram och
åter från Halsnäs, strandgatan fram, uppför backen ända till
sista huset, hvilket låg nästan ute på landsvägen.
* *
♦
När Selma Kneipe första gången kom ut i lifvet var
hon ung och begåfvad med den ljusaste blick, som kan lysa
dess besvärligheter emot. Hon var född i skärgården, och
föräldrarna, hvilka kommit uppifrån landet, voro mycket
aristokratiska i sitt åskådningssätt, skämde grundligt bort
henne och gåfvo henne »höga vyer» utan att samtidigt gifva
henne det slags uppfostran, som rimligtvis kunde ha hjälpt
henne upp på de åtrådda höjderna.
Ty de ägde icke ett öre, och vid sexton år stod Selma
Kneipe ensam och till reds att börja sin kamp.
Det var just inga värdefulla vapen hon var utrustad med.
En vanlig ytlig fliekbildning efter tidens sed, föga
bekantskaper, ett ömtåligt lynne, storslaget förakt för penningen
och dess betydelse, men den lifligaste hänförelse för
um-gängesfinhet, förbindlighet, som aldrig sårar, ett djupt
medvetande af egen öfverlägsenhet i allt hvad en förfinad
uppfostran skänker den yttre personligheten och en stark känsla
att hålla detta uppe i lif och död gent emot de förmenta
angrepp, hon genom sin fattigdom stode blottad för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
