Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och i lekande rytmer och dansande rim diktade han
sagan om en underskön fe, Solens egen dotter, som var
vis och välvillig och likväl full av tusen skalkaktiga infall
— så full av liv att det var som ett livselixir att vara i
hennes närhet. Och han log för sig själv, medan han
tänkte på huru var och en skulle anse detta blott som en
fantasiens lek, allt vad han förtalde om feens palats,
uppfyllt av sköna och kostbara ting, om hennes tusentals
bokrullar, där hon studerade hemlig visdom, om hur hon
sömmade undersköna broderier, där blommorna tycktes äga
liv, om hennes sällsamma makt över människorna. . . Men
när hon en gång finge denna dikt att läsa — hon som
skulle förstå den — då skulle hon väl le ett av sina vackra
leenden och skänka skalden en vänlig tanke.
Icke skulle han någonsin kunna glömma Constantia.
Aldrig förrän med livets slut skulle den dö bort, denna
tärande förtvivlade längtan till den som kunnat fylla ut
hans liv, jubel och lycka — om hon blott velat. Men
bitterheten var borta, det hemliga agget var borta. Han kunde
älska utan att sönderslitas av det mest helvetiska av alla
kval, det som är liksom ett hemligt vanvett och en
hemlig skam: att mitt i kärleken känna hat.
Han hade märkt att både Mary och andra kommit till
den övertygelsen, att hans melankoli berodde på dels
ohälsa, dels grämelse över kritikens fientliga hållning
gentemot hans diktning. Så mycket bättre om de trodde att
han jämnt ruvade över detta. Så fick han ha sitt hjärtas
hemlighet i fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
