Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V.
Likkistan stod mitt i rummet. Den svartklädda
kvinnan gick av och an, av och an.
— Nej, han kommer inte — —
Då han äntligen kom, sade han:
— Förlåt mig, min älskade. Jag blev fördröjd
av en person som kom på besök...
Hon nickade stelt. Hon trodde honom icke,
eftersom han icke kysste henne.
Och han sade, när han fann att de båda hade
stått alltför länge tysta:
— Jag måste resa i morgon. Jag har fått
telegram från ministern. Men jag svär dig, att jag skall
komma tillbaka, tillade han med litet lägre röst, som
om han icke ville att den döde skulle höra det.
Hon förstod att han ljög och att han aldrig
ämnade återse henne. Och hon nickade:
— Farväl, sade hon.
Då han hade gått, gick hon fram till den dödes
huvudgärd och betraktade honom, utan att tänka på
något vidare, ty hon var alltför trött. Men medan
hon stod där, erinrade hon sig plötsligt att hon hade
älskat honom. Hon hade också älskat andra män;
men det föreföll henne nu, som om hon hade älskat
denne mest. Och vid denna tanke kände hon gråten
stiga upp långt nedifrån hjärtat; hon tog hans
vänstra hand, den med det blå ankaret, och vätte
den med sina kyssar och sin gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
