Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
IIJALMAR SÖDERBERG
stor tallrik med feta köttstycken vid vägkanten. Den
utsvultna katten, som inte hade något ont på sitt
samvete, kastade sig med hänryckning över
tallriken; men han hade knappt börjat äta förrän han
träffades av en pil. "Ack!" skrek han och tog till
flykten, medan hans fattiga blod ränn ur såret,
"om jag kommer levande härifrån, vill jag aldrig
mera lämna min lilla vrå och mina små råttor."
Denna sorgliga saga, som Hannes Elsaffan så
många gånger hade hört sin moder berätta om
höstkvällarna, då han var barn, beredde honom ingen
tröst. Han grät i tre dagar och tog ingen föda till
sig. Men den fjärde dagen gick han ut i
ödemarkerna för att uppsöka en gammal profet, som bodde
ensam och ansågs för en trollkarl.
— Är det sant att du kan trolla, farbror?
frågade han.
— Sant och inte sant. Jag kan inte göra
någonting som i och för sig är omöjligt för en människa.
Men jag har spekulerat ut ett och annat, som andra
människor först om många hundra eller tusen år
komma att hitta på.
— Vad är det du säger, farbror ? frågade Elsaffan
häpen. Komma människorna i framtiden att kunna
hitta på något, som vi och våra fäder inte kunde?
Som barn fick jag ju lära mig, att forntidens vise
voro de visaste, och att människorna sedan deras tid
bara ha blivit dåraktigare?
— Visdom och visdom. Forntidens vise förbli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
