Note: This work was first published in 1977, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Den tomma graven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Jag försäkrar er att våra mål äro mycket högre än denna
eländiga tävlan om den förgängliga makten i provinsen
Sinkiang. Från vår synpunkt är kriget mellan Sheng Tupan
och Ma Chung-yin blott ett sekundknäpp på historiens ur.
Då vi råkat mitt upp i kriget, måste vi för vår egen
trygghets skull noga iaktta dess gång. Men vi vämjas vid åsynen
av skövlade städer, brinnande byar och till öknar
förvandlade trädgårdar och ett folk vars överlevande spillror äro
dömda att dö i svält och farsoter. Detta usla krig har
förvandlat ett helt folk till tiggare och rivit ned det som under
århundraden och generationer byggts upp. Det har flyttat
Gobi-öknens gräns hundratals mil mot väster. Jag
försäkrar er, herr general, att varken jag eller någon i min stab
vill ha det bittersta att göra med detta olyckliga krig."
Den gången var Hedin i Sinkiang för en kinesisk regerings
räkning och inte för vare sig Ryssland eller Tyskland. Jag tycker
nog hans inställning till folket och till Kina är rätt anständig i
de här böckerna från trettiotalet.
Natten var kvalmig men det hade börjat blåsa upp och ute
i mörkret hördes nu vinden i popplarna. Jag funderade på vad
Gun sagt om Hedin. Det är svårt att bedöma folk, livet är långt
och vi alla hinner förändras många gånger. Jag hade inte träffat
Wang Di-tse på tjugofem år. Hur han ställt sig och hur han
uppträtt under denna tid - eller om han ens längre var i livet
-visste jag inte. Jag hade inte ens tänkt på honom under långa år
till dess jag nu påminde mig honom apropå lejondansen. Men
då i det allvarliga samtal - "byta-hjärta-samtal" som de
kinesiska vännerna säger - som han haft med mig på väg från
Etnografiska museet ute på Gärdet i Stockholm hösten 1952 hade
han fått mig att förstå hur europeo-centrisk och
kulturimperia-listisk vår syn på Asien och dess folk var. Det hade sedan gjort
det möjligt för mig att skriva om Afghanistan. Och i Hedins
böcker från trettiotalets Kina talar inte bara en
Hitler-beundra-re och reaktionär akademiledamot; där finns också mycket som
faktiskt tar ställning för det kinesiska folket.
Men när jag vände mig om för att tala med Gun om detta
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
