I Kolar-Olles hem satt en kulen decembermorgon i själva julveckan hans hustru, mor Kerstin, ängsligt spanande ut mot det håll, varifrån hennes käre gubbe brukade komma, då han återvände från sina kolmilor. Det är måndag, och Olle var som vanligt väntad hem redan lördags afton, men det var nu, som sagt, måndags morgon, och han hade ännu ej anlänt. Mor Kerstin hade nu börjat känna sig allvarsamt orolig. Väl en timme hade hon suttit vid fönstret med blicken oavlåtligen riktad utåt den förbiledande landsvägen, men förgäves. Slutligen reste hon sig upp och torkade en tår från sin skrynkliga kind.
-- Visst klagade han över illamående, sade hon till sig själv, då han drog åstad, och han har ju de senare åren varit rätt skral, men aldrig har han väl behövt bli liggandes då han varit borta i arbete. Det vore i alla fall obeskrivligt ledsamt, om så skett nu. Men vad båtar att gå här och sörja och vara oroligt Jag måste gå honom till mötes.
Den gamla började rusta sig för en vandring till kolarkojan!
Ehuru, såsom nämnt, redan långt fram i december, hade ännu obetydligt med snö fallit, och Siljan låg fortfarande öppen. En ganska våldsam västanvind svepte fram över sjö och land och kom skogens jättar att ödmjukt buga sig, medan vinden tjöt i dess kronor. Siljans höga, skummande vågor upphävde ett dånande brus, som hördes vida omkring.
Stilla och med nästan ljudlösa steg vandrade mor Kerstin fram på den knaggliga skogsstigen. Stundom kom hon att gå helt nära sjöstranden, där vågornas brus nästan bedövade henne, och åter igen fördes hon djupare in i den täta, allvarliga skogen, där stormens hemlighetsfulla sång i trädens grenar fördystrade hennes sinne.
Efter flera timmars mödosam vandring var hon äntligen framme vid kolmilorna, och då hon ingenstädes däromkring kunde upptäcka kolaren själv, började hon frukta, det hennes farhågor att återfinna honom sjuk i kojan, skulle visa sig grundade. Med tunga steg närmade hon sig den dystra boningen och öppnade dörren. På sin torftiga bädd låg den gamle kolaren orörlig med huvudet bortvänt. Först när mor Kerstin trätt fram till hans sida, vände han sakta och med tydlig ansträngning sitt dödsbleka ansikte emot henne. Hustrun satte sig på bäddens kant och fattade hans hand.
-- Hur är det med dig, far? Jag har väntat dig med ängslan och oro. Har du legat länge?
-- Sedan lördagskväll, mor. Jag är så sjuk och så matt, det gör så ont här. Den gamle förde handen över bröstet, och hans röst lät så tyngande svag.
-- Jag befarade det, far. Tänk, om jag ändå förstått att taga skjuts med på en gång, så att vi kunnat hämta dig hem.
-- Det är detsamma, mor, jag skulle ej ha stått ut därmed, det är ute med mina krafter, slutet nalkas jag skall dö.
-- Det kan aldrig få ske, far. Dö här i denna koja, så långt från människoboning -- O Gud, att vi vore hemma!
Kerstins grånade huvud sjönk mot hans bröst. Våldsamma snyftningar skakade den hopkrympta gestalten.
Lugna dig, mor, sade den sjuke vänligt, vad betyder det, från vilken fläck på jorden det täckes Gud att hämta mig hem till sig? Jag är nöjd att få dö i min ensliga hydda och dubbelt nöjd nu, sedan du kommit hit för att få vara mig nära de sista timmarna av mitt liv. Det passar mig ovärdige att dö i en undangömd vrå av världen.
Den sjuke talade med täta avbrott, och hans andedrag voro korta och flämtande. Han syntes angripen av en häftig lunginflammation.
Mor Kerstin hörde honom tigande och under stilla gråt. Nu förflöt en lång stund, utan att någon av makarna bröt tystnaden. Det såg ut, som den sjuke funnit någon vila, där han låg på rygg med händerna sammanknäppta över bröstet.
Sakta reste sig hustrun och började göra upp eld på härden, ty det var ganska kyligt i hyddan. Då den flammande brasan spred sitt sken över rummet, satt mor Kerstin åter ned vid den sjukes läger. Sorgen tryckte tungt på hennes sinne. »Att vara ensam med en döende långt, långt inne i skogen», tänkte hon för sig själv, »det är då för dystert. Om jag ändå hade någon mera här, någon att samtala med, vilken tröst det ändå vore.»
Då nu tiden var ganska långt framskriden och mörkret började falla, beslöt den gamla att hämta in ved för natten. Sedan detta var gjort, föll det henne likaledes in, att hon borde hämta upp en hink vatten från sjön. Sakta och djupt nedböjd vandrade hon i detta ärende ned till stranden. En kort stund blev hon stående och betraktade de otaliga vågornas vita kammar och tyckte sig därvid norrut upptäcka en seglare. Några sekunder såg hon farkosten högt uppe på vågen, men så var han försvunnen ett ögonblick för att i nästa sekund åter höja sig och bliva synlig. Mor Kerstin steg upp på en sten och spejade ivrigare ut över vågorna. Hon hann snart förvissa sig om, att seglaren kom från Mora och styrde åt Leksandshållet. Fort fyllde hon sin hink med vatten och återvände till kojan, där hon lade mera bränder på härden, för att skenet från det lilla fönstret skulle bli starkare och seglarens uppmärksamhet ledas dit, i händelse han skulle finna för gott att övernatta i kojan. Om en liten stund trädde mor Kerstin åter utom hyddans dörr och fann då till sin hugnad, att seglaren, som nu hunnit i det närmaste mitt för kojan, svängde mot stranden. Det var ingen lätt sak, att i den rådande starka blåsten bärga seglet och få båten i land, och det lyckades först efter en stunds energiska ansträngningar.
Då Kerstin såg, att den främmande, sedan han lagt till rätta alla till båten hörande redskap, riktade sina steg upp mot kojan, steg hon in och satte sig såsom förut vid makens sjukbädd. Några få sekunder därefter inträdde främlingen, som visade sig vara en äldre man med ett allvarligt, förtroendeingivande ansikte, omgivet av en ram av starkt gråsprängt hår och skägg, Han bar orsadräkt.
-- God afton och Guds fred i eder ensliga boning, hälsade han.
-- God afton och tack för sådan hälsning, ty här gästar sorgen och gråten, svarade Kerstin.
Vid främlingens hälsning spratt den sjuke till och slog upp sina ögon.
-- Vadan kommer du främling, och vem är du? sporde han med flämtande röst.
-- Jag kommer från Orsa och heter Hans Mattsson. Jag söker Olof Olofsson, Kolar-Olle kallad.
--Söker du honom, då kommer du i senaste laget, ty, som du ser, så återfinner du honom på själva Jordans strand.
-- Då glädes jag att icke ha kommit ännu senare, ty jag önskar avbörda en tacksamhetsskuld, i vilken jag länge stått till dig.
-- Till mig!
-- Ja, du räddade en gång min dotter Ingegärd från en säker död och blev henne sedan ett redskap i Guds hand till frälsning.
-- Å, Hans Mattsson, är du Ingegärds far? Vad har du då att meddela om det kära barnet?
-- Jo, att hon skall stå brud annandag jul. Jag är nu på väg till St. Berg för att övervara hennes bröllop och har enligt hennes önskan uppsökt dig. »Om du tager vägen över Siljan», skriver hon, »så uppsök kolarkojan på dess västra strand. Med all säkerhet träffar du Olof Olofsson där nu. Berätta honom om min lycka och säg honom, att jag vill hava hans välönskan och välsignelse på bröllopsdagen.»
-- Tack, Hans Mattsson! Säg barnet, att jag lyckönskar henne av hela mitt hjärta. Vile den evige, kärleksrike Gudens välbehag över deras förbund! Detta är min hälsning, och den bör icke synas henne mindre varm, därför att den kommer från dödsflodens stränder.
-- Jag tackar dig, vän Olof. Jag är viss om, att av alla välgångsönskningar skall ingen gå henne djupare till hjärtat än denna. -- Men nu till dig själv, Olof, det synes stå illa till med dig.
-- Ja, däri kan du ha rätt, för så vitt du avser min bräckliga kroppshydda, ty den är snart nog nedbruten, men vad däremot min frälsta ande vidkommer, så har för densamma aldrig en lyckligare stund uppgått.
Den sjuke hade uttalat de sista orden med överraskande reda och kraft, men därpå tycktes hans livslåga hastigt slockna. Hans svar blevo orediga och orden dogo slutligen bort på hans läppar, hans bleka anletsdrag präglades av smärta, och ett rosslande ljud började höras med andedräkten.
Hans hustru böjde åter sitt huvud i tårar och snyftningar. Hans Mattsson lade vänligt sin hand på hennes skuldra och yttrade.
-- Det höves oss, att icke sörja, såsom de, där intet hopp hava.
-- Tack för dessa trösteord, Hans Mattsson, men lova mig att stanna kvar, tills allt är överståndet.
-- Ja, det lovar jag, det tyckes mig nu, som om Gud själv sänt mig hit att vara dig nära i detta prövningens ögonblick.
Hans slog sig ner på kojans enda stol. Med armbågen stödd mot det lilla bordet och huvudet vilande i handen försjönk han, trött som han var efter resan, i en slags halvslummer. Även mor Kerstin kände sitt huvud tungt och slöt sina ögon till hälften sovande. Elden slocknade på härden, och blott några enstaka glöd spredo ett varsamt sken över rummet. Endast den sjukes oroliga flämtande andedräkt hördes, eljes rådde en gravlik tystnad i kojan. Så förflöt en stund. Plötsligt for Kerstin hastigt upp ur sin dvala. Hon lade några torra trän på härden och genom att blåsa i glöden, förmådde hon lågan att flamma upp. Så snart detta skett, böjde hon sig över den sjuke, som nu låg med öppna ögon tyst och stilla. Förskräckt tände hon den lilla lampan och lyste honom i ansiktet. Hans stirrande ögon tycktes så fjärrskådande och ansiktsuttrycket förändrat.
--Far, viskade hon, hur är det med dig, känner du inte igen mig?
Han fäste en lång frågande blick på sin hustru. Slutligen överfors hans ansikte av ett ljust leende; hans läppar rördes i nästan ljudlös viskning, som den gamla dock icke var i stånd att uppfatta. Hon vände sig nu till den slumrande Hans Mattsson och lade sin skälvande hand på hans skuldra.
-- Hans Mattsson, viskade hon sakta, det ser ut att lida mot slutet nu.
Hans var med ens fullt vaken, reste sig och steg genast fram till bädden, där även mor Kerstin ställde sig bredvid med lampan i hand.
-- Olof Olofsson, sade Hans, och lutade sig över den döende, du har bevarat tron och fullbordat loppet; härefter är dig förvarad rättfärdighetens krona.
-- Framme... redan framme... se... hör, viskade den döende med knappt hörbar röst.
Med dämpad och vemodig röst upptog nu Hans Mattsson psalmen: »Jag går mot döden var jag går. Min väg bland dolda skiften». Här och där stämde Kerstin in i sången, men dess emellan måste hon med sitt förkläde torka bort de rikligt strömmande tårarna från sin skrynkliga kind.
Efter sången lyfte den döende sin hand och sade med en styrka, som de båda närvarande icke ansett honom mäktig:
-- Hör, hör! …ppna dörren!
Att uppfylla hans önskan gick Hans Mattsson till dörren och öppnade den på glänt. Ett dånande brus från de mot stranden vräkande vågorna inträngde i kojan.
-- Framme... äntligen framme... hör sången... ett dån av många vatten... Jesus, Jesus, jag kom...
Det sista ordet slocknade ut på hans läppar. Han hade utbytt sin ensliga koja mot Abrahams sköte.
Hans och Kerstin kvarstodo vid bädden en stund med sänkta huvuden. Den förre läste sakta och under djup rörelse »Fader vår», och då han kom till denna böns slutord, framsade han dessa med en känsla och ett eftertryck, som förmådde änkan att helt ofrivilligt eftersäga dem. »Ditt är riket, din är makten och härligheten i evighet, amen.»
Aldrig hade hon sett sig själv mera svag och övergiven än nu, ej heller hade hon känt sig så mäktigt manad att anförtro sig åt honom, som är änkors och faderlösas allsmäktige försvarare.
Ännu några timmar dröjde Hans Mattsson och mor Kerstin kvar hos den döde, och när de klockan fyra på morgonen sakta smögo ut genom hyddans låga dörr, hade molnen delat sig, och från den mörka himlen spred halvmånen en drömmande glans över landskapet. Den av sorg nedtyngda änkan var snart försvunnen mellan trädens spöklika stammar, och Hans Mattsson lämnade i sin farkost den ödsliga stranden. Längre fram på dagen avhämtades kolarens stoft för att på själva julhelgen, glädjens högtid, nedmyllas i gravens gömma.
