Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalkullan.
Det var år 1788. Hotfulla moln nalkades Sveriges
kuster öster ifrån; det liknade sig åter att blifva
ett nappatag med "arffienden", och mången
soldat tog med bister min ned det rostiga geväret från
väggen och undersökte, huruvida det ännu var i
brukbart skick. Till det fredliga Dalom hade äfven hunnit
rykte om, att krig och ofred stode för dörren; men de
redlige dalamännen, som hjälpte Engelbrekt och kung
Gösta i forna dar, gingo dock lika lugna och trygga
som vanligt bland sina skogar och berg.
Det var en dag i början af maj. Solen sken från
den högblå himlen, och fåglarna sjöngo glada i
skogen. En mild västanvind förde orrens epel ned till
byn, där allt syntes vittna om lif och glädje. Bäckarna
sorlade och sjöngo under sin dans utför klipporna,
liksom de hade fröjdats öfver sin frihet, och de blyga
sip-porna på sina tufvor vid stranden nickade så vänligt
mellan de här och där ännu kvarliggande snödrifvorna.
Kyrkklockornas toner fördes hän öfver sjön, döende
bort i det fjärran blå, under det högtidsklädda
människoskaror, manade af klockornas ljud, skyndade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
