Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett fall som blef till upprättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•342
stolt nog, och detta fick äfven vår yngling bittert erfara
i ett afslag mera bittert och ödesdigert än det, som han
fick på dansgillet.
Det fanns en flicka, som så gärna hade velat visa
den fattiga ynglingen välvilja och som gärna skänkt
honom en dans och mera därtill. Det var Ingeborg,
dotter till den burgne och nackstyfve bonden Gossas
Erik Larsson i Gröntuf. Men hon fick ej visa, hon
kunde ej visa, att hon "var glad" i Olof, och denne å
sin sida tordes knappt ens för sig själf erkänna, huru
Ingeborg, en af bygdens vänaste tärnor, blef honom
allt mera kär. Men liksom solstrålen tränger fram
genom skuggorna och .dimman, så måtte väl ock någon
stråle från kärlekens eld, gömd i dalkullans bröst, hafva
strålat ut från hennes öga, när detta mötte
ynglingens, och visst måtte någon sådan blick hafva
uppmuntrat Olof, backstugans son, tv en vacker vårkväll
talte Olof om, hvad där fanns inombords i hans
vänstra sida. Och när trasten med sina sista klingande
ackord sade solens sista strimma farväl, möttes de
ungas läppar i en lång och innerlig kyss. Och så hade
de "gjort visst".
Men mörkt och kallt som Jotunfjäll reste sig
flickans fader mellan dem, och under en längre tid vågade
ingen af de unga två tala om sin kärlek. Men så blef
Gossas Erik helt plötsligt väld till nämndeman, och
nu beslöt Olof att vandra bort till Nedergården, som
Ingeborgs hem i den stora byn Gröntuf hette.
Olof visste, att glädje och lycka bruka uppmjuka
människohjärtan, och han trodde, att den utmärkelse,
som på sockenstämman tillfallit den älskades fader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
