Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riören, han tog sig för att måla nere på det skånska
fädernegodset, då om sommaren efter
Karlbergsexamen. Där stod ju faderns favorithäst Sultan så
sprittande af nerv och lif, som han ryktades af
stalldrängen midt i solstrimman, att den gamle
kavalleristens hjärta med ens kapitulerade och han
utbrast, i det han dunkade sin herr son med
knytnäfven mellan axlarna:
»Ja, du må nu bli en så’n där målarkludd
bäst tusan du vill — hästkarlen har du ändå i
blodet af far din!»
Åtskilliga vintrars snö hade fallit sedan dess;
akademien hade tagits i glatt lopp med loford och
utmärkelser, ett par vallfarts- och vandringsår i
utlandet, och så vände Sten Stålfelt åter till
Stockholm, hyrde atelier, började bearbeta sina studier
och utställa.
Sina första framgångar hos publik och kritik
vann han egentligen som hästmålare och skildrare
af militärlifvet. Men efter hand vidgade han sin
ämneskrets. Den uppsvenska naturen blef honom
allt mera förtrolig och kär under många och långa
gästbesök hos fränder och vänner på de
sörmoch uppländska herresätena, och han började
återge den i sommar- och vinterdräkt, i morgonljus
och aftondunkel. Särskildt fängslade honom de
typiskt nationella dragen i naturens och bygdens
lif, allt som syntes honom äkta svenskt, sundt
och hemvarmt, och så återstrålade hans taflor ofta
denna lefvande fosterlandskänsla på ett sätt, Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
