Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den sista nattvandringen.
Sorgbarn höll sin ed.
Och Singoalla – hon som redan försonat sig
med tanken på evig skilsmässa och död – ack,
hon glömde snart sitt beslut, då riddaren
återvände följande natt vid Sorgbarns hand och
anropade henne att stanna. Han sade sig vara
vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara
sällhetens och Singoallas om natten. Han kallade
henne maka och bad henne hålla den ed, hon svurit
på Alakos bild, om ock han själv av onda makter
drivits att bryta sin. Huru ljuva voro ej hans
smekningar för den arma, vars allt han varit från
hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej
dessa nätter, genombävade av det lönliga, då de
viskade med varandra i grottan eller i oändlig
trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand!
Singoalla kunde icke motstå; hon stannade och
framlevde timmarne i svärmiska drömmar.
På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst
till Ekö slott återvände han ur skogen med
nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn,
och alla förundrade sig över uppenbarelsens
sanning och botgöringens kraft.
Men med riddar Erland timade en förändring,
med varje dag tydligare. Hade han förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
