På konsten att plocka upp guld från gatorna reflekterade inte jag. Vid mina år äro tillfällena därtill försuttna. Men något skulle jag i alla fall göra här och vad? Jo, hålla föreläsningar, predika och sedan skriva om vad jag erfarit och iakttagit. Sålunda ett arbete, som lägger grundligt beslag på både tid och krafter. Nu hade jag varit i Amerika i samma syfte en gång förr och kände till ett förhållande, som jag lika gott med ens kan giva den min kollega hemma i Sverige, som möjligen planlägger en liknande resa hit, del av. Och det är detta. Du är icke välkommen, i varje fall icke av den kår, du i första hand har att träda i förbindelse med, de svenskamerikanska baptistpastorerna. D. v. s., har du lyckan att komma som ditt samfunds representant, som sådan vederbörligen dokumenterad, så kom gladeligen, det skall icke fattas dig något. Officiella och enskilda festligheter skola hälsa dig. Men kommer du ensamstående och utan slikt ryggstöd och dock för att söka uträtta någonting, så är du, jag upprepar det, icke välkommen, icke som ett helt betraktat. Man vädrar försök till penningförvärv, och man grinar illa. Men om du, medveten härom, likväl beslutar dig för att komma, så innebär ej detta, att du inte långa, långa stycken blir korrekt och hänsynsfullt, ja, ofta hjärtligt bemött. Därpå har jag för min personliga del gjort så många hjärtevärmande erfarenheter. Ämnet har för övrigt lett mig till åtskilliga rätt intressanta studier. Sålunda har jag funnit, att där ovilja och motstånd rests mot Sverige-predikanters besök, så har det i nio fall av tio varit från predikanten, som kommit över till Amerika vid någorlunda vuxen ålder.
Rörande bröder som äro födda eller i varje fall uppväxta i detta land och fått sin fostran här, så kräver sanningen att, jag vidgår det jag inte funnit en enda, som brustit i takt och finkänslighet eller visat annat än uppriktigt intresse att få hälsa en representant från fädrens rike. Några få månader efter det jag kommit över och just var som bäst i farten med mina föreläsningsresor hölls årsmöte inom en av samfundets konferenser. Vid detta förelåg från en av delegaterna en fråga, vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas gent emot predikanten från Sverige, som komma över hit för att samla pengar. Denne var en av mina studiekamrater från Betelseminariet i Stockholm. Att många av våra forna medarbetare själva en gång sökte sig hit ledda av ekonomiska skäl, det böra dessa sannerligen ej klandras för och allra minst av mig. Men det märkliga är att de glömt det sedan. Och vi, som, då särskilt på 90-talet emigrantströmmen av både medlemmar och predikanten var stor, stannade hemma och sökte hålla fädrens missionsgärning vid makt, även i fattigdom och trångmål, vi tycka, att vi fyllde en välbehaglig plikt därmed och ha kanske rätt att vänta att bli om än aldrig så litet krediterade därför, då vi komma för att se våra bröder.
Men då du vet på förhand, att du ej är välkommen, så återstår för dig att, där du far fram, själv göra dig välkommen. Du är alls icke utan möjligheter därtill. Du har att uppträda med alla de dygder för vilka gentleman alltid äro tillgängliga.
Du har sålunda att förstå din svenskamerikanske kollega, även i hans misstänksamhet mot besökande svenska predikanter, i synnerhet om de komma med insamlingsuppdrag. Och bröderna här ha nu en gång fått i sina huvuden, att det är förnämligast sådana syften, som driva oss hit. Nog av, de ha en och annan gång funnit sig föremål för ojust förfarande och sett sitt förtroende missbrukat, och så ha de fallit för den vanligaste av alla vanor, den att generalisera. Ingenting kan dock leda till större antal orättvisor in denna vana. Men det är nu i alla fall så att denna vana är en av de mest utbredda.
Sök och förstå den svenskamerikanske pastorn i hans djupa ängslan om predikstolen. Du bör kunna det, ty du vet mycket väl, att han i detta stycke icke är annorlunda än våra predikande bröder i Sverige. Denna för våra predikantkårer så djupt nedsättande svaghet har sin förklaringsgrund, och denna ligger huvudsakligast i den ställning vi åt oss själva skapat, en ställning där vi bero så, ofantligt mycket av folkgunsten.
Sök därtill att ha klart för dig, att du intet har att fordra Och därför bör vara tacksam för varje tillmötesgående, varje uppmuntran. Det låter fast otroligt, men det påstås här bestämt, att bröder visat uppenbart missnöje över vad de tyckt vara för små kollektor. I så fall är förbättringen från deras sida, som mottagit vederbörande, fullt förklarlig.
Egentligen är det ock rätt vemodigt, att i ett predikobesök sådana moment alls skall behöva spela in. Jag hörde en gång Betelseminariets i Stockholm nuvarande rektor på tal om vissa små församlingars tvekan inför tanken på att kalla elever till hjälp under julferierna, därför att de ställde sig dyra, göra ett uttalande, som alltid synts mig visligt. Om bröderna i församlingen, yttrade han, finna att brodern gjort sitt bästa för dem, må de säga: "Låt oss nu i kärlek göra vårt bästa för honom." Ett arbete och en uppgörelse skedd i denna anda måste komma att bereda ömsesidig tillfredsställelse.
Glöm aldrig, att du är gäst i ett främmande land och då ock på
samma gång en representant för Sverige med skyldighet att i de
umgängeskretsar, som stå öppna för dig, uppträda med takt och
hänsynsfullhet. Du har lärt att skatta högt svenska vanor, svenska
umgängesseder och mycket annat, men kommer du hit som agitator för det
allt bland amerikanska medborgare, låt vara av svensk börd, då kör du
fast. Du skall först bli mycket förvånad över att finna, huru helt
dina forna landsmän gripits av entusiasm för liknande ting i det nya
fosterlandet, och du skall t. o. m. såras av att finna huru allmänt de
ha förlorat tron på det svenska. Men håll dig lugn! Du är gäst och du
är svensk! Har du det ojämförliga nöjet att ha din fru med på resan,
så förbjud henne vid ditt huvud att sitta till bords i
svenskamerikanskt hem och under tiden upphöja hemlandets
matlagningskonst. Den saken är ömtåligare än du tror. Den
svenskamerikanska värdinnan har känslor hon med. Du skall ock snart
komma underfund med, att du har dina skäl att vara nöjd och glad. Du
skall finna att svenskamerikansk gästvänlighet icke ger svensk efter
varken i uppriktighet eller ådagalagd rikedom. I utvecklandet av den
har den svenskamerikanska husfrun t. o. m. betydligt större
möjligheter till sitt förfogande än den svenska. Jag önskar innerligt
att ej bli missförstådd därhemma. Men det ges tillfällen, då
predikanten gästa svenska hem och -- med rätt eller orätt -- känner
det svårt, då han tror sig veta att förrådet är knappt och munnarna
många. Jag tror aldrig man behöver känna det så här. Åtminstone ger
ingenting vid handen, att det är nödvändigt. Det är märkligt vad de
här fästa liten betydelse vid att ge bort ett mål mat. Maten är ju här
så riklig och så lättåtkommen. Då vi svenskar på vårt vanliga vis resa
oss från bordet och buga och tacka allra mjukast, så ser jag oftast
något skalk i blicken hos värdfolket. Det tyckes förefalla dem litet
komiskt rent av. Sanningen är nämligen den, att de vilja man skall
fatta det som en heder att man gjort dem den äran.
