Det är i alla fall förunderligt vad Chicago har för en dragningskraft på aIla. Det är som det låge något trolskt i själva namnet. Chicago är cobran som med sina ögon tjusar, suger till sig och tillintetgör tusenden. Ve den som ej förmår ståndaktigt möta dess blickar och betvinga den! Vad Chicago kan utveckla av fägring och prakt. Se blott på dess parksystem! Enastående i hela världen! Se dess bulevarder och det folkliv, som där utvecklas, och du måste få intrycket av en stad, där guldet är lättare förvärvat än annorstädes. Förvärvat och utstrött i en aldrig tröttnande strävan att tillfredsställa människoandens växande trånad till glädje och hugnad.
På State Street föll mig mot slutet av en dag i ögonen en jätteskylt, varifrån ordet "Chicago" utstrålade i en storlek och med en styrka, som måste tvinga till intresse. Jag sporde vännen, som jag hade i sällskap, vad detta, var? En teater, om ni så vill, blev svaret, eller en konsertsalong. Vid det här laget pågår där musik och sång, om jag ej misstagen mig. För övligt har ni där världens mest storslagna samlingsrum.
"Världens mest storslagna!" Det var nästan litet för mycket för en som under loppet av 40 år huvudsakligast rört sig i samlingslokaler.
Jag gick in. Den människomassa, som var före mig här, måste ha uppgått till minst fyra tusen. Redan mitt första intryck av lokalen rättfärdigade till fullo min väns ord. Någonting vackrare i den vägen hade jag aldrig sett. Jag höll på att bli rent av förbryllad då jag fann, att rummets utseende oupphörligt förändrades, utan att jag var i stånd att se, huru och när det skedde. Det var ett spel med färger så skickligt och så överväldigande vackert, att det i sig själv kunnat vara nog för den lilla uppoffring besöket innebar. Men härtill kom musiken och sången. Det väldiga auditoriet satt vid mitt inträde gripet av tonerna av ett osynligt orgelverk, och jag greps snart med de övriga. Vad man såg var den unga damen vid sitt harmonium. I vårt trolska dunkel, bemängt med ett blekrött skimmer, sutto vi de tusen sinom tusen och betraktade spelerskan vid hennes harmonium i vitt och guld, allt omvärvt av en ljussky, som lät mig tänka på den en gång herdarna i Betlehem omstrålade härligheten.
Dolda för våra blickar men förefintlig likväl i en flödande rikedom fanns någonstädes tonernas källa. Och ur den försåg oss den unga konstnären till obeskrivlig njutning.
Musiken tystnade, och den unga damen vände sig mot publiken och mottog dess hyllning med ett intagande leende, varpå hon själv och hennes harmonium alltjämt omstrålade av en obeskrivlig ljussky försvann. Huru detta tillgick återstod för oss att begrunda. Men det blev liten eller ingen tid därtill. Stilla och nästan obemärkt befanns scenen förändrad. Allt därframme var nu rosor och blommor ordnade med en smak som avlockade tusenhövdade skaran ett sorl av beundran. Mitt i denna blomsterprakt rörde sig ett par unga människor, man och kvinna. Tillsammans formade de en lyckobild, som oemotståndligt fängslade. Mitt i blomsterhärligheten stod ett fruktträd, vars grenar böjdes för den ljuvliga fruktens tyngd. Det syntes mig vara appelsiner. De unga rörde vid frukterna med sina händer, och nu inträffade det underbara. Varje vidrörande betydde en ton, och snart utgick av trädet en den skönaste musik man gärna kan få höra.
Sedan konstnärerna leende mottagit publikens hyllning, grepo de var sin vattenkanna och började vattna blomstersängarna. Och se! Varje gång kannan stjälptes mot blommorna sjöngo dessa. Blommor och toner, blommor och sång, blommor och ungdom!
Man slöt ögonen och ville fördjupa intrycket av allt det sköna i syn och sång. Man öppnade dem igen och allt därframme var förvandlat. Det svävade skyar, ljusnande lätta skyar, såsom då efter storm och töcken allt åter klarnar. Och mellan skyarna i ett illusoriskt fjärran uppenbarar sig en kvinnogestalt i fotsid klädnad och gyllene lockar. Hon började sjunga, och huru hon sjöng! Röstens omfång tycktes ej veta av några gränser och dess renhet var som lånad från en överjordisk värld, från sångens egen hemvist. Då melodien efter en stund blev den samma, som på en av de vackraste bönesånger jag känner: " Helig Fader, kom och var oss nära, " då var för mig måttet rågat. Jag nästan blyges att bekänna det: Jag grät. Jag ansåg mig nu gott kunna lämna platsen. Dess förinnan företog jag en liten rond genom den mångfald av alkover, vilorum och hallar, som äro förbundna med detta jättestora nöjestempel. Lyxen överallt överväldigande. Då jag efter att ha passerat den överdådigt praktfulla entrén åter befann mig ute på gatan, måste jag medgiva, att jag sett och hört något av det vackraste, som kan av människor på jorden åstadkommas. Men på samma gång hade jag en förnimmelse av att jag mött en blick ur cobrans öga. Ingenting av vad jag sett och hört var ägnat Gud. Så vackert, så gripande, var det i alla fall ägnat köttet. Det praktfulla nöjestemplet vid State Street är cobrans blick. Den mördande giftgadden, den sig slingrande, allt liv strypande kroppen rör sig i jättestadens trängre och mörkare regioner.
För ögonblicket utan något bestämt mål, drog jag mig in i folkvimlet mellan skyskraporna. Jag stötte helt plötsligt på en grupp karlar, som stannat vid ett gathörn. De omgåvo en mindre lastbil, som för ögonblicket var annekterad till plattform åt några unga människor, vilka på detta sätt dragit ut för att för gatans folk förkunna frälsningens evangelium. Jag hörde någon viska att de voro evangelister från Moodys bibelinstitut. Just då jag nådde stället var en yngling som bäst i färd med att i ett improviserat tal mana de kringstående att komma till Gud, medan nådens dag varar. Han var eld och lågor och begåvad med en röst som trängde ut genom gatularmet och förmådde en och annan att vika av och komma fram till gatumötet. Hans slutliga vädjan till envar att avgöra sig för Gud var oemotståndlig. Då han slutat, gick en av de kvinnliga medverkande in i en brinnande bön för Chicagos folk och för dessa här församlade särskilt. Med händerna knäppta över guitarren, som hon höll sluten till sitt bröst, lyfte hon sina ögon mot den nattsvarta himlen och bad, bad som om hon menat att just nu hjälpte ingenting annat än bön. Trängde månne i detta nu hennes andes öga genom nattens mörker? Fann det kärlekens Gud? Det tycktes så. I varje fall låg det en obeskrivlig förtröstan präglad över hela hennes väsen, då hon till sitt instrument började sjunga:
"Långt bort från Gud jag vandrat har.
Nu jag kommer hem.
På syndens stigar förr jag var.
Nu jag kommer hem.
Kommer hem, kommer hem.
Aldrig mer gå bort.
Öppna nu din kärleks famn.
Se, jag kommer hem."
Det blev stämning i gatumömtet. Mötesledaren föreslog de kringstående att samtliga stämma in i kören. Detta gick litet trögt att börja med, men det tog sig så småningom, och efter hand ljöd det allt mäktigare över gatularmet:
"Kommer hem, kommer hem,
Aldrig mer gå bort.
Öppna Gud din kärleksfamn,
Se, jag kommer hem."
Miljön var här en annan än nyss. Ruskiga människotyper kring en
lastbil i ett mörkt gathörn! Men genom allt hade jag mött en blick ur
Guds öga.
