- Project Runeberg -  Sista resan /
Vid sjukbädden.

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Vid sjukbädden.

Vid stationen möttes jag av t. f. ledaren för den svenska baptistförsamlingen i Denver, br. O. L. Palmer. Han meddelade att pappa visserligen var mycket sjuk, men att det nu fanns goda förhoppningar om hans tillfriskning. En stor ångestbörda lyftes vid detta meddelande från mina skuldror. Pappa levde -- och det fanns hopp om hans tillfrisknande. Jag ville gråta högt av glädje.

Som det ännu var ganska tidigt på morgonen for jag inte direkt till lasarettet utan blev av br. Palmer tagen till en familj, där jag för de närmaste dagarna skulle ha mitt hem. Det var hos änkefru Amanda Peterson och hennes dotter Violet. Dit kom också pappa, när han några dagar förut anlänt till Denver, innan han togs till lasarettet. Här blev jag kärleksfullt mottagen och här fick jag också, närmare veta om hur pappa ådragit sig sin sjukdom. Jag visste ju att pappa för flera veckor tillbaka hade varit ganska illa förkyld och vid något tillfälle t. o. m. behövt intaga sängen, men att han under sista veckan, enligt brevmeddelande, var ganska kry. Om händelserna som lågo närmast inpå berättade min värdinna: "Då han kom hit kom han från Concordia, Kansas. Han reste på natten och det hade varit kallt och dragigt i sovvagnen. Han var klen förut och hade ingen motståndskraft utan blev nu grundligt förkyld och var ytterligt svag och nedbruten då, han anlände till vårt hem. Det var på lördagsmorgonen han kom. Han fick genast gå till sängs och vi sände efter en läkare. Denne förklarade att det var lunginflammation och sade att det var bäst att ta’ honom till lasarettet. Han var förfärligt sjuk på natten till söndagen och på söndagsmorgon fördes han i ambulans till det Presbyterianska lasarettet. På söndagseftermiddagen hade han bett vännerna att sända efter mig. Han hade en känsla utav att hans sjukdom var högst allvarlig och han skulle känna det bättre om han hade en av sina egna hos sig. Han var förfärligt sjuk under söndagen och hade vid ett tillfälle sagt till fru Peterson, att han visst inte fruktade för att dö, men han sargades vid tanke på att hans frånfälle skulle sprida en smärtfylld förstämning över familjens julfirande därhemma i Sverige. På måndagen hade en liten förbättring inträtt, och som han nu åtnjöt den bäst tänkbara vård -- en präktig svensk läkare, en svensk kristen sköterska, privatrum och många förböner -- ansåg man det vara goda möjligheter till att han snart skulle tillfriskna." Ja, så berättade fru Peterson och jag var en ivrig lyssnare. Inte ett ord gick mig förbi, jag slukade dem begärligt.

Jag var nu mycket ivrig att genast komma till pappa, och lika ivrig förstod jag att pappa var att få träffa mig. Man hade meddelat honom att jag skulle inträffa i Denver onsdagsmorgon. Och jag gav mig iväg. Men dessförinnan samtalade jag med pappas läkare över telefon och han uttalade som sin mening att pappa snart skulle vara frisk samt kommo vi överens om att träffas vid lasarettet om en timme. När jag kom dit möttes jag av doktorn, en gemytlig äktsvensk. Pappa hade sitt rum på andra våningen. Vi gingo ditupp. Vid mitt inträde i rummet låg pappa i en lätt dvala med en aning yrsel. Men så fort man berättade för honom att jag var där, slog han upp ögonen, sträckte händerna emot mig och sade med ansträngd röst: " O, Fritiof, är det du, o vad jag har väntat på dig." Han gjorde ett försök att resa sig i bädden, ett försök som bara delvis lyckades men han sjönk nu tillbaka, tillfredsställd och lugn över att jag var hos honom. Hela tisdagen och särskilt denna morgon hade han ideligen frågat efter mig. Ibland hade han haft en lätt yrsel, ur vilken man dock kunde ta’ honom med att tala till honom.

Sköterskan berättade att hans frågor och svar varit litet orediga ibland, men att han annars varit fullt klar.

Vilka känslor som genomgick mig vid vårt möte kan väl tänkas, men att beskriva dem är omöjligt. Jag kände det som jag hälst ville storgråta, och jag behövde använda mig av all min självövervinnelse för att inte ge efter för dessa känslor, ty ett sådant känsloutbrott hade nog inte länt till att bevara pappa i det lugn och den ro, som han nu tycktes åtnjuta. Sedan pappa och jag växlat några ord oss emellan, gick jag med doktorn ut i koridoren för vidare överläggning om pappas tillstånd. Jag bad honom nu att han utan omsvep skulle säga mig just hur det var, att om det var överhängande fara, jag skulle få veta det, ty i så fall skulle jag telegrafera efter min bror Rudolf i Chicago samt den andre brodern, Ragnar, som var i St. Paul, Minnesota. Doktorn sade varken till eller ifrån ifråga om att sända efter bröderna, men sade det var hans mening att pappa hade från 75 till 80 procents möjligheter att bli frisk igen. Därefter fick jag själv handla ifråga om bröderna. Jag kände mig mycket tillfredsställd med detta meddelande och beslutade mig för att inte sända efter dem.

Så gick doktorn och jag var ensam med pappa. Sköterskan hade också avlägsnat sig för en stund. Jag satt vid bädden och höll pappas hand. Han vilade så lugn då. Sköterskan hade förehållit mig att inte låta honom tala mer än det allra nödvändigaste, det var ansträngande för honom at så göra, men jag fick tala till honom så mycket jag ville. Jag brukar i vanliga fall inte ha det så svårt för att uttrycka mig, men nu var jag mycket fåordig. det stockade sig i halsen, så det blev inte så mycket sagt oss emellan. Men när något sades, så var det om hans tillfrisknande och resa tillbaka till Sverige.

Det hade för någon tid tillbaka blivit så ordnat att pappa skulle fira julhögtiden i Lanse, Pennsylvania, det lilla vackra samhället bland Alleghany-bergen. Dagen innan jag anlände till Denver, hade det kommit brev från Lanse med en hjärtlig inbjudan och välkomsthälsning att fira jul där. Brevet som var från skräddaremästare John Ogren, löd: "Vi förstå att vi nu får ta’ det för avgjort att br. W. kommer att vara hos oss i jul. Jag visade brevet till bröderna och de voro alla förtjusta över att vi kunde ordna det så här. Så var hjärtligen välkommen! Vi ska’ försöka göra det så trevligt som möjligt, med gröt och lufisk på gammalt svenskt manér -- låt ingenting hindra -- ännu en gång, hjärtligt välkommen." Jag hade brevet på fickan men läste det inte för pappa, endast relaterade en del av innehållet. Då kramade han min hand och sade men ansträngd röst: " O, Fritiof, Fritiof, tänk att få vila ut hos Ogren, det ska’ bli underbart, så stilla och fridfullt som det är i Lanse. O, Gud, vad det ska’ bli skönt!" Han ville säga något mer, men jag tystade honom, ty jag såg att det tog på hans krafter förfärligt att tala. Han slöt ögonen och försökte vila men var nu något orolig. Sköterskan gick igenom rummet, pappa slog upp ögonen och såg på henne, när hon var gången slöt han åter ögonen och mumlade något som jag inte kunde uppfatta. Så öppnade han ögonen igen, såg på mig och sade: "Det är en bra flicka det där men mamma, mamma, det vore någonting att ha nu." Han sjönk in i en lätt dvala men fortsatte alltjämt: "Min älskade lilla mamma, om du bara vore här -- mamma, mamma min kära lilla Vendla -- " Gång efter annan kramade han min hand liksom han var rädd för att jag skulle gå ifrån honom.

Törsten plågade honom förfärligt. Vatten hjälpte inte. Han hade före min ankomst bett sköterskan att skaffa sodavatten och hon hade sänt bud till apoteket att skicka upp denna vara till lasarettet, men de gjorde sig ingen brådska. All tillfredsställelse pappa fick, där han låg i sin vånda efter något att släcka törsten med, var att man, upplyste honom om att man sänt efter varan, och att den skulle komma snart. Men det är inte gott att ha tålamod, när man håller på att försmäkta av en feberhet törst. Jag beslutade att gå till apoteket själv och skaffa sodavattnet, ty jag kunde inte sitta här och se pappas lidanden. Jag meddelade pappa mitt beslut och han var mer än glad däråt. Om femton minuter var jag tillbaka med sodavattnet och efter detta fann han mera lindring för sin brännande törst.

Sköterskan var borta flera timmar på eftermiddagen, under vilken tid jag var alldeles ensam med pappa. Nu och då låg han i orolig dvala, men långa stunder låg han vaken och var klar i tanken. Vi samtalade då, men mycket sakta och med långa uppehåll, om hans återresa till Sverige. O, vad han tycktes njuta vid tanken på att få fara hem. Många gånger hade han skrivit till mig om hemresans dag. Han såg fram emot den som något himmelskt. Men han var alltid beredd att utöka tiden för sin amerikavistelse, då han såg att han kunde göra någon nytta därmed. Nu stod det klart för honom att hans predikoresor i Amerika voro avslutade. Nu gällde det blott att bli så pass stark att han kunde anträda färden till Sverige -- och han skulle snart anträda en färd, men inte hem till de älskade i nordanland.

Sköterskan återkom vid femtiden på eftermiddagen. Hon skulle då ordna med pappa, varför jag fann det vara klokt att avlägsna mig men med förståelse att återkomma senare.

Mitt värdfolk tog mig till Svenska Baptistkyrkan på möte på kvällen. Jag fick då tillfälle att träffa de trossyskon bland vilka pappa hade beräknat att för någon tid få verka, då sjukdomen övertog honom. De visade mig mycken sympati och deltagande. Vi hade en skön stund tillsammans omkring Ordet, det Ord som giver hugsvalelse i livets alla skiften.

Efter mötet for jag upp till lasarettet för att se hur det var med far, innan jag kunde känna mig lugn nog att gå till vila för natten. När jag kom upp till lasarettet, mötte sköterskan i dörren till pappas rum och talade om at pappa fått någon slags insprutning för att sova, och att han just nu höll på att somna, varför vi inte borde störa honom med något. Hans tillstånd var f. ö. tillfredsställande. Med detta fick jag vara nöjd. Sköterskan bad mig återkomma nästa morgon. Jag slets mellan hopp och fruktan, men hoppet segrade och jag gick hem och lade mig.

Före klockan sju nästa morgon kom det telefonbud från sköterskan att jag måste skynda upp till lasarettet, ty pappa hade under natten varit så orolig och hade ständigt frågat efter mig. Man menade att det skulle verka lugnande på honom att jag skulle vara vid hans sida. Helt naturligt blev jag inte så litet ängslig, och dystra aningar uppstego i mitt inre -- och snart skulle dessa aningar besannas. Jag klädde mig i hast och tog mig över till lasarettet så fort som möjligt.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sistresa/sjukbadd.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free