- Project Runeberg -  Statens järnvägar 1906-1931. Minnesskrift i anledning av de svenska statsbanornas 75-åriga tillvaro / Band 2 - Del 3. Bana och byggnader; Del 4. Maskintjänsten; Del 5. Förrådsväsendet; Del 6. Huvudverkstäderna; Del 7. Elektrifiering och elektrisk drift /
520

(1931) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tågbelysning - Tåguppvärmning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utsträckning använda överföringen medelst läderrem kunde enligt tidigare
vunnen erfarenhet icke komma ifråga, och man försökte de första åren att
överföra drivkraften med tillhjälp av kilremmar (läderlänkremmar)
respektive rullkedjor. Ehuru dessa voro omsorgsfullt inneslutna i
skyddskåpor, som för rullkedjorna voro oljefyllda, inträffade ofta
driftstörningar genom kedjebrott, och man började då utföra försök med en
kraftöverföring medelst koniska kuggdrev och kardanaxel, bild 441, liknande
den å automobiler använda. Dessa försök med kardandrift påbörjades i
juni 1925 och slogo så väl ut, att man nästföljande år beställde ett större
antal kardandrivanordningar och därefter fortsatte att införa dylika.
Kardanöverföringen är numera den vid statens järnvägars vagnar med
elektrisk belysning allmänt använda drivanordningen. Det må i detta
sammanhang nämnas, att man under den stränga och snörika vintern
1928—1929 vid flera utländska järnvägar haft anledning till missnöje med
där använda drivanordningar (rem eller kedja) och därför inhämtat
närmare upplysningar om den svenska kardan-drivanordningen i angivet
syfte att avprova denna.

Vid valet av lampspänning hade det måhända legat närmast till hands
att taga den vanliga lampspänningen på 110 eller 220 volt, men man
bestämde sig för endast 24 volt, enär en dylik låg spänning medför en något
minskad kostnad för batterianskaffning samt har en gynnsam inverkan
på lampornas livslängd.

Generatorerna upphängdes till en början regelbundet vid
boggiramverket, bild 442, men visade sig detta ej tillräckligt motståndskraftigt mot
den av generatorns vikt m. m. förorsakade extra ansträngningen, varför
generatorerna numera regelbundet upphängas vid underredets balkar,
bild 441.

TÅGUPPVÄRMNING



Ånguppvärmning. Under de första åren av statens järnvägars tillvaro
förekommo inga som helst anordningar för vagnarnas uppvärmning och
det var först år 1864, som man på försök började uppvärma en del
personvagnar. Följande år infördes regelbunden uppvärmning av I klass
kupéer i snälltåg med tillhjälp av plåtcylindrar, vilka fyllda med
upphettad sand genom luckor i vagnssidorna infördes under kupésofforna.
Uppvärmningen medelst varm sand upphörde år 1871, då ånguppvärmning
av samtliga personvagnar började införas. Det å flertalet
personvagnar nu använda systemet, det Storckenfeldtska, började införas år
1887. Enligt detta system ledes ångan från tåglokets eller ångfinkans
panna genom en i underredet anbragt huvudledning samt från denna
genom grenledningar till i vagnens inre på lämpliga ställen uppsatta
kamflänselement. Dessa omgivas av lådor, vilkas lock medelst
regleringshandtag kunna inställas i olika lägen, allt efter den grad av
uppvärmning, som önskas. Vid stark kyla har det visat sig omöjligt att vid
användning av Storckenfeldts system från tågloket uppvärma mer än 7
à 8 boggivagnar, varför det i långa tåg är nödvändigt att medföra en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sj1931/2/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free