Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infordras, innan valet av strömsystem slutgiltigt gjordes. Visserligen hade
man vid elektrifieringen av linjen Kiruna—Riksgränsen förfarit på
likartat sätt för erhållande av de tekniska och ekonomiska garantier, som
därvid ansågos nödvändiga, men det vore att märka, att trafiken å
sistnämnda linje vore särskilt gynnsam för lämnande och kontrollerande av
sådana garantier, enär den vore synnerligen jämn och ensartad. Så vore
emellertid icke förhållandet på övriga statsbanelinjer, vilket i hög grad
måste försvåra formulerandet av tillfredsställande garantiklausuler. Att
märka vore också, att dylika garantier bunde järnvägsstyrelsens
handlingsfrihet vid trafikens skötsel på ett sätt, som visat sig synnerligen
olägligt på linjen Kiruna—Riksgränsen, varest de ogynnsamma verkningarna
härav till och med varit så stora, att styrelsen sett sig föranlåten att, så
snart kontraktet medgav, upphäva garantiförbindelserna.
Styrelsen framhöll även, att infordrande av anbud beträffande
lokomotiv och elektriska utrustningar för stationer m. m. ingalunda gåve någon
säker vägledning beträffande de framtida kostnaderna för det ena eller
andra systemet. Förhållandet vore nämligen, att de firmor, vilka kunde
ifrågakomma såsom anbudsgivare, vore i besittning av oerhörda
ekonomiska resurser, som kunde göra det möjligt för dem att för erhållande
av denna prejudicerande leverans bjuda ett betydande underpris för att
såmedelst vinna fotfäste för det av vederbörande representerade systemet.
Särskilt vore detta fallet ifråga om likströmssystemet, vilket, för den
händelse det skulle komma till användning, komme att nödvändiggöra import
från Amerika av en stor del av utrustningen.
För egen del rekommenderade styrelsen enfassystemet, som vid
ingående undersökningar i Tyskland, Norge och Schweiz befunnits
lämpligast.
Enligt styrelsens mening borde planläggningen av elektrifieringen
Stockholm—Göteborg anordnas så, att den elektriska energien levererades
från statens kraftverk dels vid Trollhättan och dels vid Motala ström.
Den kraftmängd, som erfordrades, hade styrelsen på grundval av 1925
års trafikrörelse beräknat till 75 milj. kilowattimmar per år med ett högsta
kvarttimmemedelvärde för belastningen av omkring 25 000 kilowatt för
båda kraftverken tillsammans. Energien hade härvid beräknats levererad
till kraftverkens uttag i form av enfasström med 16 2/3 perioders frekvens
och 100 000 volts spänning. Ett system av överföringsledningar, utförda
för samma strömart, skulle framdragas utefter linjen Stockholm—Göteborg
från Huddinge till Olskroken. Från Hallsberg skulle en tillförselledning
dragas ned till kraftverken vid Motala ström och från Lagmansholm en
motsvarande ledning till Trollhättan. Transformatorstationer för
nedtransformering av spänningen till för kontaktledningarna erforderliga
16 000 volt vore avsedda att utföras vid Huddinge, Järna, Björnlunda,
Skebokvarn, Katrineholm, Högsjö, Hallsberg, Laxå, Älgarås, Moholm,
Skövde, Falköping, Fåglavik, Lagmansholm, Floda och Olskroken.
Kostnaden för elektrifieringen Stockholm—Göteborg, utförd på sätt här
ovan angivits, beräknades i början av år 1920 uppgå till följande belopp:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
