Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarje udde och
lämna i själfva vers
ket sjöstranden så
högst sällan, att släts
ten blott på några få
ställen kan få rulla
sig i strandbräddens
mjuka sand. Men det
lönar sig ej att den
försöker beklaga sig.
»Var du glad, att
vi stå här», säga bers
gen. »Tänk på tiden
före jul, då de döds
kalla dimmorna dag
efter dag rulla fram
öfver Löfven. Vi
göra god tjänst, där
vi stå».
»Du är dum»,
svara bergen, »du
skulle bara känna,
hur det blåser här,
nere vid sjön. Det
behöfs minst sagdt
en gråstensrygg och
en granpäls att stå
ut med sådant. Och
för resten kan du
vara nöjd med att
titta på oss».
Ja, titta på bergen, det är just hvad slätten gör. Den känner väl
alla de underliga skiftningar af ljus och skugga, som draga fram öfver
dem. Den vet, hur de i middagsbelysning sjunka ned mot horisonten,
låga och svagt ljusblå, och i morgons eller aftonljus resa sig i vördnadss
värd höjd, klarblå som himlen i zenit. Stundom kan ljuset falla så
skarpt öfver dem, att de bli gröna eller svartblå, och hvarje enskild
tura, hvarje väg och klyfta synes på milslånga afstånd.
Det händer nog på sina ställen, att bergen maka åt sig åt sidan
och låta slätten komma fram och titta på sjön i sin vrede, då den
pöser och spottar som en vildkatt, eller ser den betäckt af den kalla
röken, som kommer sig däraf att sjörået sysslar med brygd och byk;
då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fän*
gelse igen.
Värmländska lingonplockerskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
