| 46 |
Från lifvets mödor lyckligt skilld
Jag väntar ro i grafvens sköte,
Och skådar lugnets glada möte
I dödens rysningsfulla bild.
Den själ jag af Försynen fått
Ej endast danades till plåga,
Och känslans himmelska förmåga
I ljufva intryck röjes blott.
Men hvilken dödlig njuter den
Af inga vilda stormar bruten?
Åt nöjet skapades minuten
Och dagens längd åt saknaden.
Nej, denna glädjens sköna hamn,
Som hoppets trängtan fåfängt hunnit
Från jorden evigt har försvunnit,
Och finnes först i grafvens famn.
Han finnes der -- O glada tröst!
För Sorgens son en önskad strimma
Som ljusnar plågans midnatts-timma
En stormig lefnads sena höst.
| 47 |
Ej mer de suckar smärtan drar
I denna stillhet skola höras;
Ej mer af ödets växling störas
Ett lugn som inga skiften har.
Du Vänskap! gudalika drift
Som öma själar sammanparar,
Hvars öga lidandet förklarar
Så tårfullt vid en älskad grift.
Din sorgsna blick skall åter le
Uti försvundne vänners möte,
Ditt hjerta klappa i ett sköte
Som dina känslor lifvade.
Snart skola lyckligare band,
Af ingen tröstlös saknad brutne,
Till din förkjusning blifva knutne
Uppå odödlighetens strand.
Och inga afstånd finnas der
Och intet bröst af längtan häfvas,
Och ingen dygdig åtrå qväfvas
Emellan stridande begär.
| 48 |
Snart blixtra stormarne förbi,
Snart, hvilande i grafvens gömma,
Skall du förflutne tider glömma
Och deras qval förgätne bli.
Men vid den ljusa dag du ser
Ifrån ditt upphof evigt fluten,
En sällhet -- oupphörligt njuten,
Uti ditt sköte strömmar ner.
