Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gode herrar allt är braf, bara ingen rör sig.« Denne
gamle herre förtjenar att bevaras i minnet, såsom den
falska conservatismens prototyp; emedan den sanna
con-servatismens bekännare anse för en verklig olycka att
med honom och hans likar förvexlas.
Det gifves dock en kärlek till det gamla, som är af
annan art, och, långt ifrån att i något afseende vara
conservativ, hatar den det närvarande och kufvar all annan tanke på
framtiden än den, som kan underordnas under den fruktlösa
önskan att det gamla skall återställas. Hos gamla menniskor
är det, såsom bekant, vanligt, att prisa det verldens och
mensklighetens skick, som sammanträffade med deras
ungdom och första medelålder, såsom alldeles förträffligt, under
det de med förakt tala om det närvarande och förhåna
hoppet om framtiden. Denna »gubbåsigt«, är dock lika
odrägligt inskränkt och dum, som den är vanlig. Men
kärleken till det gamla kan träda fram i en ännu vida
större scala, och omfatta hela tidskiften af samhällets
historia; och deraf hafva vi ett stort exempel hos det
Romerska samhället. Kejsaredömet var i de flesta
verkliga Romares åsigt ett verk af tvingande omständigheter,
ett nödvändigt ondt, hvaremot republiken, ehuru den föll
genom sitt eget inre förderf, med sitt genom tiderna
fort-lefvande minne så genomträngde tänkesättet, att den
förvandlade sig till det ideal, som uteslutande tog känslans
hyllning i besittning. I följd deraf kufvades nationens
utvecklingskraft, och önskan, att återställa det gamla
Rom, blef de starkares uteslutande framtidstanke. Så
förhöll det sig med flera af herrskarena sjelfva. Hos den
djupt contemplative Marcus Aurelius, var en sådan
restauration tydligen den starkaste af hans politiska
önskningar; och Julianus var så deraf genomträngd och
beherrskad, att han vågade träda upp trotsigt kämpande
emot mensklighetens nya lif och verkliga
regenerationskraft. Starkast framträdde dock denna det gamlas
afgudadyrkan hos honom, som fortlefvat genom tiderna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
