Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vördnad, såsom, åtminstone ibland författare, den renaste
och ädlaste typen af det Romerska tänkesättet, Tacitus.
Det är åter genom denna uteslutande hyllning af det
gamla och förflutna, som Rom under den sednare tiden
af sin historia, till trots icke blott af bibehållen utan
äfven af bekräftad och stundom utvidgad storhet och yttre
magt, var uti sitt inre lif i ett oupphörligt aftagande. Den
utförligaste historieskrifvaren öfver det tidskifte af
femton sekler, som utgör den såkallade kejsaretiden, Gibbon,
kallar det derföre träffande, för Roms aftagande och fall.
Det är dock icke blott Rom, som genom minnets idolatri
hämmat sin verkliga utvecklingskraft. Äfven andra
folkslag hafva fått göra samma erfarenhet, ehuru i mindre
grad och mindre tydligt. Det är nämligen icke det gamla
eller förflutna, som är eller någonsin kan, utan att utöfva
en högst förderflig inflytelse, vara grundkraften i folkens
och mensklighetens lif. Det är tvertom framtiden, som
utgör den sanna verkligheten, ty mensklighetens väsende
är en oupphörligt fortgående förvandling och nyfödelse.
Inom den enskilda menniskans medvetande är således
hoppet den andliga kraft, hvarmed hon anande hyllar
mensklighetens verklighet. Men för att hafva denna höga
betydelse måste hoppet i ordets strängaste bemärkelse,
vara kärleksfullt. Det skall befria sig ifrån alla
individualitetens inskränkande band, och älska sitt släkte hösre
än sig sjelf, i följd hvaraf menniskan, i den aningsfulla
åskådningen af framtiden, måste alldeles förgäta sig sjelf
och sina enskilda önskningar. Men ej nog dermed! Det
skall äfven vara genomträngdt af den vördnad, som
omedelbart ingifves af tron på det evigas, på Guds, på den
skapande andens absoluta magt, emedan ifrån honom
utgår icke allenast omedelbart allt ursprungligt lif, utan
äfven det nya lif, som medelbart genom menniskans egen
verksamhet skall förvandla hennes slägte till Guds
förnyade uppenbarelse på jorden. Det är äfven denna tro
och denna vördnad, som göra hoppet förtröstansfullt och
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
