Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Tegnér - 4. Tegnér och politiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2y6
hagliga statsråden ställda inför riksrätt gick slutligen
om intet även inför de övriga stånden.
Tegnérs anförande i denna fråga om »Statsrådets
ansvarighet» är det mest betydande av hans många
inlägg i debatterna vid 1840 års riksdag. Dess slut-
ord låga av harm över tidens småsinthet, och de ge
även besked om anledningen till Tegnérs mången gång
egendomliga ställning till de politiska dagsfrågorna.
De lyda som följer:
»Det är med djup, med innerlig bedrövelse, som jag genomgått
den klandersjukans och småsinnets Riksakt, det splitets fröhus, som
synes mig innefattas i detta Betänkande. Vi äro ett ringa folk, med
stora minnen och små tillgångar och omgivet av mäktiga grannar.
Skall räddning, det vill säga självbestånd, vara möjlig, så måste den
sökas i enighet och samdräkt. Men från denna olyckliga dag söndra
sig de bägge statsmakterna och uppträda fientligt mot varandra. Den
gamla, svenska stridslusten lågar åter upp ur sin aska, och när vi
ej längre kunna angripa andra, rasa vi mot oss själva. Krig måste
vi hava, även om det skulle vara ett inbördes, och i brist på andra
fiender, ställa sig de, som skulle vaka över Grundlagen emot dem,
som förvalta den. Vår politiska storhets ära är försvunnen. Det
kunde återstå oss ännu en annan ära, förståndets, sanningens och
samdräktens ära. Men även den kasta vi ifrån oss och löpa efter
en fantom av folkfrihet, oförenlig med Statens bistånd och det oför-
villade folkkynnet. Jag fruktar, att vi härigenom utsätta oss, ’icke
blott för sansade landsmäns ogillande utan även för hela det bildade
Europas åtlöje. Jag fruktar, att vad som hittills ej lyckats våra fiender,
nämligen att omintetgöra och upplösa det gamla självständiga Svea
välde, det torde slutligen lyckas oss själva. Jag fruktar, att vi med
stora steg närma oss det försvunna Polens öde. Det är detta som
i djupet av min själ bedrövar mig. Ty det är dock hårt, att ännu
på gamla dagar nödgas befara det man komme att överleva sitt
sönderslitna och genom eget förvållande olyckliga Fädernesland.»1
1 Wrangel—Böök: Esaias Tegnérs samlade skrifter. B. 9. »Om
Statsrådets ansvarighet». S. 275 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
