Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174’ SNÖHINDER.
»Jag kommer strax igen ooli lyser er ner med. Unga
frua ska väl pälsa på sig riktigt först.»
Det rådde en tämligen lång stunds tystnad där inne
i stugan, sedan de unga tu blifvit ensamma. De stodo
kvar vid bordet, inte långt ifrån hvarandra, det är sant,
men de tyckte båda att de ändå inte voro så nära hvar-
andra som förut. De kände båda instinktmässigt, att de
måste komma hvarandra närmare, innan de begåfvo sig
af; men det höll emot för hvar och en af dem att göra
början.
Han var litet, men lätt öfvergående, förbittrad öfver
att hon kunnat misstänka honom —• och hon? Ja, hon
var inom sig en smula skamsen öfver att hon dömt så
förhastadt. Det trängde sig på dem i denna stund en
öfvertygelse att, om man någonsin borde akta sig för att
döma för hastigt, så vore det i äktenskapet, denna öm-
tåliga förening mellan tvenne organismer, af hvilken lika
lätt kan uppammas en tistel som en ros, och hvars vack-
raste ros lika litet kan undvara törnen som trädgårdens
— och som heller inte hör vara dem förutan, därför att
de höra till blommans natur. Konsten är bara att inte
sticka sig på dem, och för att lära den konsten bör man
vara mycket varsam, men heller inte för rädd. Krusar
man för mycket och tvekar man för synbart — ja, då
är det med törnena som med bina — de sticka mycket
värre än annars.
»Vill du inte hjälpa mig på med pälsen?» frågade
slutligen Emmy, i det hon fäste sin blick mycket afbed-
jande, men också mycket spörjande på sin man.
»Du skulle ju stanna kvar?» sade han och trummade
på bordet litet nervöst, fastän stämman lät lugn.
»Vill du verkligen att jag skall göra det?» frågade
hon, och rösten darrade.
»Hej, det vill jag inte!» svarade han med en hastig
skiltning i stämman, i det han drog henne intill sig; »men
jag vill att du skall tro mig, när jag säger dig . . .»
»Älskade Arvid! Jag begär inte bättre!» hviskade
hon vid hans bröst.
»Nå, kan du inte det, då?» frågade han ömt, i det
han lutade sig ned och såg henne i ögonen; »det är den
gamla historien om kunskapens träd och kvinnan som vill
veta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
