Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
igen, var hennes kavaljer tyst och allvarlig, och
hon kände, att glädjen flydde henne, utan att veta
hvarför.
Sista valsen dansades med frenetisk yra.
Kammarjunkaren hade, åtföljd af fru Ehlers, dra-
git sig undan till ett halfdunkelt kabinett, och hans
hustru, som sett dem tillsammans, skyndade åt mok
satt håll liksom för att undfly sin egen smärta.
Hon hade sett detsamma otaliga gånger, och
dock blef det ständigt nytt. Det stod ej i hennes
makt att bekämpa svartsjukan, som förnedrade henne
i hennes egna ögon.
Hon hade endast en tanke, att komma undan,
ut i friska luften — om också blott för ett ögonblick
— men just i dörren till entréen omslingrades hon af
tvänne starka armar.
»Mamma! Älskade mamma!»
»Hugo!»
Det ljöd som ett glädjens och förtviflans skri,
detta enda ord.
»Hur är det?» sade han, i det han lyfte upp
hennes hufvud, som sjunkit ned mot hans axel, och
betraktade henne på en gång forskande och sorgset.
»Som alltid!»
»Det skall bli bättre nu.»
»Jag vet det. Du kan tro jag saknat dig — du
är ju mitt enda. Men hur kunde du komina?»
»På din födelsedag? Så länge du lefver, mor, skall
jag med Guds hjälp vara hos dig den dagen. Jag
kunde ej komma förr, och jag ville det ej heller. Det
anade mig att här var fest.»
Sara dansade ej — hon hade fått nog. Männi-
skorna voro rusiga af nöje och njutning, och hon kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
