Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVII. Berättelsen fortsättes av doktorn: Jollens sista färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
piraterna komma i grupper fram bland träden och rusa till
sina platser i båtarna.
»Nu komma giggarna», sade jag.
»Låt det gå undan då!» utropade kaptenen. »Vi få nu
inte bry oss om, om den kantrar. Kunna vi inte komma i
land, är allt förlorat.»
»Bara en av giggarna bemannas», sade jag.
»Besättningen i den andra ämnar visst gå runt kring stranden för att
avskära vägen för oss.»
»Då ska de allt få springa», svarade kaptenen. »Sjömän
på landbacken känner ni till. De bekymra mig ej, det är
kanonen. Den kan inte skjuta bom. Säg till, mr Trelawney, när
ni ser luntan, så ska vi backa.»
Emellertid hade vi tillryggalagt en, i betraktande av att
båten var så överlastad, god sträcka, utan att ha tagit in
mera än en obetydlighet vatten. Vi voro nu nära stranden;
trettio eller fyrtio årtag till, och vi skulle nå den; ty ebben
hade redan blottat en smal landremsa nedanför träden.
Giggen behövde vi inte längre vara rädda för; den lilla udden
hade redan dolt den för våra ögon. Ebben, som i så hög grad
hindrat oss, gottgjorde det nu genom att uppehålla våra
förföljare. Den enda fara, som nu hotade oss, var kanonen på
fartyget.
»Om jag vågade», sade kaptenen, »skulle jag stanna och
knäppa en gast till.»
Men det visade sig tydligt, att de icke ämnade låta
någonting hindra dem att skjuta. De ägnade icke så mycket som
en blick åt sin skjutne kamrat, ehuru han icke var död och
jag kunde se honom försöka kravla sig undan.
»Klart»! ropade mr Trelawney.
»Stopp och back!» sade kaptenen, snabbt som ett eko.
Och han och Redruth backade med en kraft, som satte
hela aktern under vatten. I samma ögonblick ljöd knallen.
Detta var den första, som Jim hörde, ty ljudet av mr
Trelawneys skott hade icke nått honom. Var kulan strök fram,
visste ingen av oss precis, men jag antar, att det måste ha
varit över våra huvuden och att luftdraget kanske bidrog
till vårt missöde.
I alla händelser sjönk aktern av båten helt sakta på tre
fots djupt vatten, lämnande kaptenen och mig på stående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
