Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXV. Jag stryker sjörövarflaggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kom att tänka på, att ingen tid var att förlora, och
med ett språng undvikande bommen, då den ännu en gång
svängde över däck, skyndade jag akterut och utför
kajuttrappan till kajutan.
En sådan scen av oreda och förvirring som den, som mötte
mig, kan man knappast föreställa sig. Allt vad lås hette
var uppbrutet under sökandet efter kartan. Golvet var tjockt
betäckt med lera, där de grobianerna slagit sig ned för att
dricka eller rådgöra, sedan de vadat i träsken kring lägret.
På skotten, som alla voro vitmålade med förgyllda lister,
syntes märken av smutsiga händer. Dussintals tombuteljer
klirrade mot varandra i hörnen vid fartygets rullning. En av
doktorns läkarböcker låg uppslagen på bordet med hälften
av bladen utrivna, antagligen för att tända piporna med.
Mitt bland allt detta kastade lampan ännu ett rökigt
sken mörkbrunt som umbra.
Jag gick till källaren; alla faten voro borta, och av
buteljerna hade ett häpnadsväckande antal blivit utdruckna
och bortkastade. Säkerligen hade ingen av gastarne varit
nykter, sedan myteriet började.
Strövande omkring fann jag en butelj med litet konjak
kvar åt Hands, medan jag åt mig själv letade upp några
skorpor, litet inlagd frukt, en stor klase russin och ett stycke
ost. Med detta kom jag upp på däck, lade mitt eget förråd
bakom rorhuvudet, så att slupstyraren icke kunde se det,
gick förut till vattenfatet, där jag tog mig en duktig klunk
vatten, och gav då först konjaken åt Hands.
Han måste ha druckit ett kvarter, innan han tog buteljen
från munnen. »Å», sade han, »ta mig tusan behövde jag
inte det där!»
Jag hade redan slagit mig ned i mitt eget hörn och
började äta.
»Svårt sårad?» frågade jag.
Han grymtade eller, snarare, skällde.
»Om den där doktorn vore ombord», sade han, »skulle
jag inom en handvändning vara skaplig nog, men jag har
ingen tur, ser du, det ä’ vad som fattas mig. Vad den där
landkrabban anbelangar, ä’ han död och beskedlig, han»,
tillade han, pekande på karlen i röda mössan. »Han var
inte en bit sjöman. — Och varifrån har du kunnat komma?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
