Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXV. Jag stryker sjörövarflaggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där voro mycket riktigt de båda gastarna, som hade
vakten; rödluvan på rygg, styv som en handspak, med armarna
utsträckta som på ett krucifix och visande tänderna mellan
de öppna läpparna; Israel Hands, stödd mot brädgången,
med hakan mot bröstet, händerna utbredda framför sig på
däck och med ett ansikte, som trots solbrännan var vitt
som ett talgljus.
Fartyget höll på en stund och tog språng upp och ned och
kastade sig åt sidan som en bångstyrig häst, medan seglen
fylldes än på ena än på andra bogen och bommen
svängde av och an, tills masten stönade högt under
påfrestningen. Och då och då kom ett moln av lätt skum över
relingen och en tung stöt av bogen mot sjöarna; så mycket
sämre vakade i sjön detta stora riggade fartyg än min
hemgjorda sneda och vinda korakel, som nu gått till havsbottnen.
Vid varje skonarens språng gled rödluvan fram och
tillbaka; men vad som var hemskt att skåda, varken hans
ställning eller hans ständiga, tänderna blottande grin förändrades
genom denna omilda behandling. Vid varje fartygets skutt
syntes även Hands sjunka mer och mer ihop och halka ned
på däck, i det fötterna gledo allt längre ut och hela kroppen
kantrade akteröver, så att hans ansikte småningom blev dolt
för mig och jag slutligen icke kunde se annat än hans ena
öra och hans illa medfarna, ringlade polisonger.
Samtidigt märkte jag kring dem båda pölar av mörkt
blod på plankorna och började tro, att de dödat varandra i
rusets vrede.
Medan jag sålunda stod tittande och undrande, vände
sig Israel Hands i ett lugnt ögonblick, då fartyget var stilla,
delvis om och vred sig med ett lågt stönande tillbaka i den
ställning, vari jag först sett honom. Stönandet, som vittnade
om smärta och dödlig svaghet, och det sätt, varpå hans käk
hängde öppen, gick mig till hjärtat. Men då jag påminde
mig samtalet, som jag lyssnat till i äppeltunnan, var det
slut med all medömkan hos mig.
Jag gick akterut, tills jag kom till stormasten.
»Kom ombord, mr Hands», sade jag ironiskt.
Hans ögon rullade tungt, men han var för mycket förbi
för att kunna uttrycka någon förvåning. Allt vad han kunde
göra, var att framväsa ordet »konjak».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
