Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVI. Israel Hands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den färdig att göra tjänst, började jag för större säkerhets
skull kratsa laddningen ur den andra och ladda om den
helt och hållet.
Min nya sysselsättning behagade icke Hands; han började
inse, att lyckan vände sig mot honom, och efter ett
ögonblicks tvekan halade även han sig lugnt upp i vanten och
började, med dolken mellan tänderna, långsamt och med
ögonskenlig smärta äntra upp. Det kostade honom
ofantligt mycket både tid och stönanden att släpa sitt sårade
ben med sig, och jag hade i allsköns ro slutat mina
förberedelser, innan han tillryggalagt stort mer än en tredjedel
av vägen upp. Med en pistol i vardera handen tilltalade
jag honom därpå:
»Ett steg till, mr Hands, och jag jagar en kula genom
skallen på er. Döda hundar bitas ej, som ni vet», tillade
jag småskrattande.
Han stannade ögonblickligen. Av hans grimaser kunde
jag se, att han försökte att tänka, men proceduren var så
trög och mödosam, att jag i min nyvunna säkerhet skrattade
högt. Slutligen, sedan han tagit dolken ur munnen för att
kunna tala men för övrigt bibehållande samma ställning,
sade han, alltjämt med samma uttryck av ytterlig
förlägenhet:
»Jim, vi har råkat i kollision, du och jag, vi får väl nu
försöka komma överens. Hade det inte varit för den där
överhalningen nyss, skulle jag nu haft dig fast, men jag har
ingen tur, jag, och får väl nu stryka flagg för dig, fast det
känns hårt för en gammal matros att ge vika för en så’n
spoling som du, Jim.»
Jag insöp begärligt hans ord och smålog stolt som en tupp
på en mur, då han plötsligt förde högra handen tillbaka över
axeln. Någonting ven genom luften likt en pil, jag kände en
stöt, därpå en stickande smärta, och där satt jag med axeln
fastnaglad vid masten. I den förskräckliga smärtan och
ögonblickliga häpenheten — jag kan knappast säga, att det
var med vett och vilja, och alldeles säkert var det utan
medveten siktning — brunno både mina pistoler av och föllo
båda ur mina händer. De föllo ej ensamma, ty med ett
halvkvävt skrik släppte slupstyraren sitt tag i vanten och
störtade huvudstupa i vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
