- Project Runeberg -  Skildringar ur Svenska historien under Gustaf III och Gustaf IV Adolf /
7

(1840) [MARC] Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Johan Jakob Svartengren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omstörtningar. Detta lägsta behof har sedan Adams
tider drifvit seklernas hjul, och skall ännu drifva dem,
när en gång våra barnbarns barn förandligat sig — om
det vore möjligt — till flygande serafer; och det
underliga himlabarnet, människan, som vandrar lik en
gåta på den lilla planeten, och hvars ögon, enligt
de visas utsago, af Gud blifvit rigtade uppåt, för att
ej glömma sitt ursprung, måste dock dagligen äfven
blicka ned på jordens torfvor, på sina bekymmer och
förhoppningar, om hon skall befinna sig väl; och illa
står det till i verlden, om hon ej ärkänner ett sådant
behof. Ty huru högt bildadt ett tidehvarf än må vara,
huru konstigt och sammansatt spelet af dess krafter
drifves, huru klokt och fint byggnaden af dess stater,
såsom andeliga konstverk, är passad och fogad — allt är
och blir intet, om tingens grund ej är murad af
jordiska byggnadsstenar. Ty den sanningen är evig som
verlden: själen måste hafva en kropp att bearbeta; fastän
sjelffödd, kan hon likväl ej sjelf allena upprätthålla sig,
utan visar därutinnan sin eldnatur, att hon förtär sig
sjelf, om man ej lägger jordiskt brännämne på hennes
härd. Hennes flamma hvarken kan eller bör hämmas,
ty det skall och måste en gång komma därhän, att i
den mån människoslägtet genom själen blir finare, det
äfven i samma mån genom kroppen blir gröfre, på det
att det hela må hålla sig i jämvigt: det för lätta och
för många segel förande skeppet måste intaga mer
barlast; tingens blykraft måste städse tyngre fästa sig vid
själen, ju mera denna sträfvar från jorden uppåt.
Denna blykraft, denna människolifvets och statslifvets
nödvändiga vis inertiæ är, hvad jag förut kallade massans
lägre behof. Om en tidsålder kunde blifva så andelig,
att den lämnade detta ur sikte, att den af öfvermod och
fåfänga ej ville ärkänna annat, än det höga och
förnäma, att den i lagar och författningar blott ville göra
afseende på det gudomliga i människonaturen, utan att
behöfva taga det låga och djuriska däruti i beräkning;
farväl då med förstånd, glädje och frihet på jorden!

Man skulle tro, att den stora massan af människor
redan skulle sörja därför, att det naturligaste och
lägsta ej förginge; men människan är ett underligt väsen.
Skapad med högre krafter, än sina öfriga medvarelser,
ledes hon icke af den säkra naturdrift, som dessa. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:10:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skildsvhis/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free