Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en icke-adelsman, ”att ingen annan derunder
skulle förstås, än den, som vanslägtas ifrån sin
redliga börd, om ingen dygd och ära sig beflitar,
och sin härkomst med lättja och vanheder
befläckar. Alla andra af äkta säng och ärlige föräldrar,
vare sig adel, prester, borgare eller bönder
härkomne, skulle icke kallas vanbördige, eller ifrån
något ärestånd i fäderneslandet uteslutas.” Alla
insågo emedlertid nödvändigheten, att sätta en gräns
för adelns ständigt växande öfvervälde, och i
synnerhet att till Kronan återvinna de gods och
förläningar, som tid efter annan blifvit henne afhända.
En reduktion påtänktes således af Carl Gustaf,
genast efter hans uppstigande på tronen, och en
sådan, ehuru i ganska inskränkt skala, beslöts också
år 1655; men den verkliga och behöfliga hindrades.
dels af hans krig, dels af hans förtidiga död. Den
följande förmyndare-regeringen hade ingen böjelse
att utföra förslaget; i synnerhet afböjde
Rikskansleren De la Gardie allt sådant. Man kunde dock icke
hindra de ofrälse stånden att yrka derpå, eller att
fordra medborgerliga rättigheter och vid 1660 års
Riksdag tvingade de in i Regeringsformen det
förbehåll ”att vid tjensters besättande meriter och
kapacité, men icke härkomst, skulle komma att
anses.” Rikskansleren fick öfverväldet i regeringen,
och dennas förfarande blef för riket så förderfligt,
att det påskyndade den räfst, hvarmed adeln länge
hotats. De ofrälse ståndens klagomål lemnades utan
afseende; presterskapets besvär öfver minskning i
kyrkotionden genom de många säteriernas och rå
och rörs-hemmanens frihet derifrån, afslogs,
”emedan adeln borde få njuta sina privilegier till godo.”
Sjelfva detta stånds begäran, att få skjuta harar
och fågel, ogillades, emedan jagt och djurfång gjorts
till ett adligt privilegium.
Reduktionen, som länge åsyftats, fördröjdes
väl någon tid efter Carl XI:s anträde till
regeringen, genom det krig, hvari okloka allianser, under
hans minderårighet ingångna, nu invecklade riket.
Men när det var slutadt, påskyndades utförandet
just genom krigets kostnader och omöjligheten att
betala dem i statens utblottade tillstånd. Adeln
sökte visserligen afböja den fara, hvaraf hon hotades;
men de ofrälse ståndens yrkande på en reduktion
understöddes af Konungen och af sjelfva
nödvändigheten. Härtill kom oenighet och söndringar inom
adeln sjelf, särdeles mellan den äldre och yngre,
hvilket allt sammanlagdt vållade vid 1680 års
Riksdag en utvidgning af konungamakten, hvarigenom
egentligen ingenting annat åsyftades, än att fritaga
Konungen från det beroende af Rådet, hvari han
småningom bragts genom dettas fordran att anses
som en medlare mellan Konung och Ständer, men
hvaraf sedermera blef det formliga enväldet. Den
reduktion, som nu företogs, (se vidare Reduktion),
var det hårdaste slag, som hittills träffat Svenska
adeln och nedsatte henne betydligt, mindre genom
förlorade privilegier och samhällsföreträden, än
genom inskränkning i dess förmögenhet. Carl XII:s
krig och långa bortovaro från riket satte henne
likväl i stånd, att något hemta sig derifrån, och
krigets olyckor, jemte det betryck, hvari riket genom
dem bragtes, gjorde folket missnöjdt med enväldet
och väckte dess önskan efter en friare styrelse,
hvilken vore lagligen nödsakad att rådfråga
nationens vilja. Den nya regeringsform, som efter Carl
XII:s död infördes och som ytterligare stadgades vid
Fredriks samt ännu mer vid Adolf Fredriks
uppstigande på tronen, war likväl i sjelfva verket
mindre gynnande för folket, än för adeln. Denna
måste väl till formen dela makten med de tre ofrälse
stånden, men som hon hade öfvervigten i alla
betydande embetens besättande, och var ensam i
besittning af rådsembetet, var inflytelsen å hennes
sida öfvervägande, och det var egentligen under
hela riksdagstiden adeln som styrde landet. Ibland de
åtgärder, hon härunder vidtog, för att stadga sitt
välde, var äfven den, att hindra sin egen
mångtalighet, och redan år 1720 bestämdes i
Regeringsformen: ”Men som uti Sverige redan är större
myckenhet af Adel, än Landet kan tåla, så lärer Hans
Maj:t vara så nådig, inga flera med Adelig Skjöld
att benåda, än alenast några fåå vid des Kröning,
hvilka medelst märkelige Tjenster för Riket gjordt
sig der til värdige, och blifva sedermera inge
Adelsmän gjorde, til dess Riket sådant kan tillåta.” Den
yngre adeln, otålig öfver den äldres betydenhet på
Riddarhuset, der de två första klasserna afgjorde
alla beslut, tillkämpade sig likväl klassernas
upphäfvande och införandet af omröstning per capita,
hvarigenom sjelfva ståndet vann i betydenhet, i
samma mån som magnaterne derinom förlorade. Adelns
privilegier stadfästades, men utfärdades nu för
första gången med de öfriga ståndens bifall, och icke
utan att dessa sistnämnda velat hafva dem i många
fall inskränkta, i synnerhet i anseende till
rättigheten att ensam besitta frälse-egendomar. Som dock
Bönderne ville utvidga konungamakten, men Preste-
och Borgarestånden satte sig deremot, bidrog
denna söndring att afböja den hotande faran, och
privilegiifrågan afgjordes efter Adelns önskan. 1772
års revolution satte en gräns för det ofog,
aristokratien under den s. k. frihetstiden bedrifvit, men
denna gräns var mindre form än verklighet, ty de
adliga privilegierna vidrördes föga. Endast
skicklighet och erfarenhet, ej gunst eller födsel, gaf
anspråk på embeten, och ehuru Konungen ägde rätt
att utdela adelskap, förband han sig likväl att icke
utnämna mer än 150 nya adelsmän, åt hvilka
introduktion på Riddarhuset ej fick nekas.
Säkerhetsakten gjorde ett nytt intrång i adelns prerogativer.
Riksrådet upphäfdes helt och hållet och Konungens
Högsta Domstol, som nu inrättades, skulle bestå af
hälften frälse och hälften ofrälse. Endast rikets
högsta embeten och hoftjenster förbehöllos adeln. Hvad
hon egentligen förlorade genom denna säkerhetsakt
och ännu mer genom revolutionen år 1772, var
dels inflytelse på riksdagarna. Då dessa ej mera
höllos på bestämda tider, och då Ständernas makt
så väsendtligt inskränktes, låg hela väldet icke
mer hos dem, och således ej heller hos det första
ståndet. Endast den väg, som från början varit
adelns upphof och källa: hofgunsten, återstod
henne ännu till inflytelse, embeten och äreställen, och
denna väg tillslöts ej för henne genom någondera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
