Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blenda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågo några mil derifrån, att de ej vidare skulle
härja landet, utan komma och ingå förbund med
dem. De ville blifva Danskarnes hustrur, emedan
de varit så länge öfvergifna af sina män, och
voro i ovisshet om dessa någonsin skulle återvända.
Såsom ett tecken till hörsamhet hade de anrättat
ett gästabud, och ville på allt sätt gå dem
tillhanda. På denna inbjudning lemnade Danskarne
sitt läger, både konungen och hans folk, och
anlände om aftonen till Bråvalla hed. Här stodo bord
dukade och ett stort gästabud var tillredt; men
ingen menniska visade sig. Då trodde Danskarne,
att Småländska qvinnorna af fruktan icke vågat
afbida deras ankomst, och sade sinsemellan:
”denna mat tjenar oss bättre an käringarna.” De
satte sig ned att äta och dricka, och som inga män
funnos i landet, ansågo de sig fullkomligen säkra.
Sålunda fortforo de att svärma, till dess en hvar
somnade der han satt, och nu låg den vilda
skaran i djup sömn strödd öfver hela slätten.
Emellertid hade Blenda, vid fiendens annalkande, gömt
sig och sitt följe i skogen. Hon fördelade sin
här i trenne hopar, hvilka hvar för sig skulle
angripa fienden på olika ställen. Sjelf anförde hon
den mellersta skaran, och öfver de begge andra
satte hon Ramborg och Sigrid. Vid midnatten
angrep Blenda den sofvande fienden, och nedgjorde
Danmarks konung och hans folk. Men en hop
Danska ryttare, som förut afsöndrat sig, sköflade
alla gårdar emellan sjöarne Åsnen och Salen.
Deras anförare var Baste Stark. På Blendas
uppmaning beslöto qvinnorna, uppmuntrade genom den
nyss vunna segern, att angripa äfven dessa
stråtröfvare. De kringrände således fienden och
öfverfollo honom tidigt en morgon. Enligt sägen
skall Blenda, för att ej i otid blifva bemärkt, hafva
låtit sitt folk bära framför sig en tät granrisruska,
så att hennes här liknade en vandrande skog. Hon
öfverraskade fienderna så oförmodadt, att dessa ej
hunno till sina hästar, hvilka gingo utanför på
bete. Anföraren Baste Stark blef begrafven i en
hög, som ännu visas å Ströby gärde, och kallas
efter honom Basta-hög. Nyssnämnde by säges
hafva erhållit namnet Ströby deraf, att Danskarnes
lik derstädes legat liksom strödde öfver hela
fältet, till byte för hund och gam. Blott en enda
Dansk man undkom, för att för sina landsmän
förtälja om denna färd. — Nu tågade Blenda och
hennes qvinnor tillbaka åt Konga härad, lastade
med byte af vapen och andra dyrbarheter, dem de
tagit från fienden. Sjelf red Blenda i spetsen för
sin här, klädd såsom en kämpe, i hjelm och sköld,
hvilka tillhört Danska konungen. Hon gick, med
sitt folk, öfver Helige å vid Huseby, och slog om
aftonen läger på en vacker plats vid sjön Åsnen,
ej långt från Odensjö. Denna trakt af Bråvalla
hed var, såsom sjelfva namnen antyda (Åsnen
anses vara uppnämnd efter As, ett af Odens namn),
fordom helgad åt Oden och ansedd särdeles helig.
Här stannade qvinnorna i flera dagar, hvarunder
de förlustade sig med åtskilliga lekar och
anställde offer åt sina gudar och gudinnor. När konung
Alle, efter någon tid, återvände med sin här från
det krigståg han gjort mot Norrska konungen,
erhöll han underrättelse om qvinnornas klokhet
och mod. För att belöna en sådan tapperhet
utlyste han ett stort ting, dit han stämde alla
inbyggare i sitt rike. Här tillerkändes qvinnorna,
till belöning för deras tapperhet, åtskilliga
förmåner, hvilka borde fortgå till deras efterkommande.
Dessa förmåner utgöra den så kallade Wärends
härads rätt, hvars stadganden förnämligast äro
följande: ”De fem härader af Småland, Konga,
Albo, Kindevalds, Uppvidinge och Norrvidinge, hvars
qvinnor under Blendas anförande angripit och
förstört fienden, skulle efter denna tid kallas Wärns
land eller Wärns härader (Wärend), efter de
varit ett värn för Götha rike.” — ”Uti nämnde
härader skulle syster hädanefter gå i lika arf med
broder, och hustru med man, i löst och fast, i byte
och skifte, och mannen icke äga någon förmån
framför qvinnan.” — ”Pundräntan skulle i
desamma ej få bestämmas till högre skatt än två öre,
deremot pålades Njudungen (Östra och Vestra
härader), hvars qvinnor af räddhoga uteblifvit, en
särskild tunga, kallad spring-skatten, som ännu
fortfar.” Den belopp sig, for hundrade och femtio
år sedan, till 6 mark på hvarje hemman (mantal).
”Qvinnorna i Wärend fingo äfven rättighet, att på
deras bröllopsdag hafva framför sig till kyrkan
spel af ludrar, trummor och pipor, såsom om de
droge i fält. Like kämpar skulle de äfven
omkring lifvet bära ett bälte eller fälttecken.” —
Dessutom skall konung Alle hafva gjort ett stort
bröllop för de ogifta, som deltagit i nämnde
krigståg. — Denna Wärends härads rätt fortfor sedan
under många mansåldrar såsom häfd och gammal
sed, och qvarstår ännu till sina hufvudsakliga
delar. Qvinnornas rättighet, att på sin bröllopsdag
låta ledsaga sig ända in i kyrkan, till
”brudebänken”, med pukor, trummor och andra krigiska
spel, upphäfdes, genom kyrko-ordningen af år
1688, emedan det störde gudstjensten. Men lagman
Harald Strömfeldt ingick år 1691 till konung Carl
XI med en berättelse om plägsedens upphof, och
anhöll om dess bibehållande, hvarpå konungen, uti
bref till då varande landshöfdingen Erik Dahlberg,
tillät, att man återgick till densamma. Den har
numera af sig sjelf upphört, liksom mycket annat
fosterländskt; men ännu för en mansålder sedan
infördes bruden i kyrkan under krigisk musik,
omgifven af brudriddare och brudmän, samt åtföljd
af en brudstass, hvilket erinrade om folksedens
krigiska ursprung. — Äfven qvinnornas gördlar och
silfverbälten hafva försvunnit vid bortläggandet af
den gamla, särdeles vackra Wärends-drägten. För
ett halft århundrade sedan voro de icke sällsynta,
och förvaras ännu i ett och annat hus såsom
dyrbarheter. De bestodo af röda klädes-lister,
belagda med silfverplåtar, guldspetsar och annat
glitter. Deras gamla namn är fälttecken. Wärends
lika arfsrätt var af så mycket mera vigt, som
qvinnorna ej ägde någon rättighet till arf, före
Birger Jarls tid. Den fortfor ursprungligen såsom
gammal häfd. Någon af medeltidens konungar
skall derpå hafva gifvit ett stadfästelse-bref,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
