Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brudeberg - Brudfrämma - Brudgum - Brudgummeknappar - Brudgåfva - Brudkrona - Brudköp - Brudmessa - Brudpell - Brud-stass - Brudsäta - Brudvigsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en eller annan orsak, kommit i slagsmål,
hvilket oftast medfört olycksfall.
Brudfrämma, är en benämning på de ogifta
qvinnor, som tillhandagå bruden före bröllopet,
med biträde att sätta bo, samt under sjelfva
bröllopet. Ordet främma är beslägtadt med främja;
hon befrämjar hennes hushålls angelägenheter. —
Uti vissa landsorter kallas hon brudsäta, samt
åtföljer bruden, då hon går omkring i socknen och
uppsamlar gåfvor till blifvande utstyrsel.
Brudgum, ursprungligen brudgume. Ordet
härleder sig af det Isl. brúdr och gumi, kämpe,
anförare, höfding. Under de gamla våldstiderna,
då man röfvade sig hustrur, samt ofta bortförde
bruden, då hon fördes till eller ifrån kyrkan, der
vigseln förrättades, betraktades brudgummen
såsom hennes närmaste försvarare, hennes kämpe,
och var således anförare för den brudskara,
hvilken utgjorde hennes värn.
Brudgummeknappar är i sydvestra
landskaperna namnet på en blå blomma (Scabiosa
succisa), förmodligen i anseende till blomhufvudets
likhet med ännu af allmogen brukliga blåa
högtidsknappar af glas.
Brudgåfva, kallas de gåfvor, dem gästerna,
under bröllopsmåltiden, skänka bruden, efter
anmodan af presten eller talmannen, som dervid
vanligen yttrar: ”låtom oss nu gode vänner skänka
något åt bruden till vagga.” Presten eller
talmannen måste, med ett lämpligt tal, betacka hvarje
gifvande. Stundom uppgå dessa gåfvor till flere
hundra riksdaler. På några ställen gör
brudgummen sjelf början medelst en gåfva åt bruden af
en psalmbok och något silfver, sedan han förut
gifvit henne halsdukar och handskar. Presten
emottager skänkerna och antecknar dem och
uppläser sedan förteckningen derpå. I vissa
provinser aflemnas skänkerna i all tysthet, när gästerna
taga afsked, i Westerbotten och Småland på
andra dagen eller på den första omkring midnatten,
när kronan aftages. I Dalarne går bruden sjelf
kring laget med en silfverbägare och bjuder hvar
och en dricka, medan någon af hennes närmaste
anhöriga insamlar gåfvorna.
Brudkrona. Handlingar från medeltiden omtala
icke sällan bruket af smärre kronor, icke blott af
kongl. personer, utan äfven af ogifta friborna
qvinnor; en och annan folkvisa upplyser äfven
derom. Sålunda föres det en adelig jungfru till
last, att hon en natt icke kunde sofva för syndig
glädje deröfver, att följande dagen få ikläda sig
krona. Hvarje förnämare flicka ägde sålunda rätt
att bära krona, ehuru säkerligen med det
undantag, som ännu äger rum i afseende på kyskhet
och ärbarhet. — Från detta bruk har man ansett
brudkronorna härstamma. Nu, såsom fordom,
beteckna de ärbarhet och rena seder hos den som
bär dem. — Brudkronor af betydlig ålder
förvarades i flere Svenska kyrkor, vanligen af förgyldt
silfver, och ju större desto äldre. I Färnebo
socken af Gestrikland fanns en guldkrona, som
vägde 80 lod, och af hvilken, år 1752, gjordes 2:ne
kronor, så att kyrkan, hvilken äfven förut ägde
en mindre krona, erhöll trenne. — Numera äro
de oftast flätade af myrthenqvistar (myrthenkrona),
och bäras, såsom bekant är, bröllopsdagen; men
blott af förut ogifta brudar.
Brudköp (Isl. brúdkaup), betecknar ursprungligen
hvad vi kalla förlofning; öfvergick sednare till
begreppet af bröllop. — Benämningen grundar sig
på en urgammal sed, att erhålla bruden genom
ett slags köp; ty då äktenskapet aftalades förband
sig fästmannen, att till giftomannen erlägga ett
visst belopp i penningar, varor, boskap, m. m.
Han utlemnade det vid äktenskapets fullbordan.
Småningom fick det arten af en vängåfva och
kallades fæstnadæ fæ, fæstningæ fæ (fäste-penningar,
egendom, af festa, aftala, göra fast och fä,
egendom), vingáfa, vingæf, vingiaf (vängåfva) tillgift, m. m.
Brudmessa. Olaus Petri var den förste, som
år 1525 på sitt bröllop i Stockholm, lät sjunga
brudmessan på Svenska; den lydde med några
uteslutningar sålunda: ”Så see nu mildeliga til thessa
tina Tienarinna, som gifs i Mansens våld, begärar
vara af tigh beskärmat. Gif nådena, o Gudh, at
hon må vpfyllas med glädie och frijd, och vara
trogen och kysk, och gifva sigh i Ächtenskap
efter Christi Sinne. Och at hon må i sitt lefverne
efterfölja heliga Qvinnor. At hon må vara
kärkommen, som Rachel sinom Manne. Förståndig
som Rebecca; lefva länge och vara trogen som
Sara. Låt Diefvulen intet hafva medh henne
beställa, uthan at hon må blifva fast ståndande uthi
tin helga Budord. Gif nådh, at hon må vara til
fridz medh sinom egnom Manne. Och undfly all
oloflig beblandelse, och at hon må skyla sina
skröplighet medh Tucht och Sinne. Lät henne vara
fruchtsam i Barn och Blomma. Och at hon må
komma til en begärlig ålder. At hon må see sin
Barnabarn in til tredie och fierde slächte, etc.”
Brudpell, benämndes ett fyrkantigt täcke af
kostbart tyg (numera vanligast en shawl), som hålles
öfver brudgummens och brudens hufvud af fyra
ogifta personer, tvenne af hvardedera könet,
under brudvigseln. Pellet är på många orter aflagdt.
Brud-stass (stass, ståt). Med detta namn
betecknar man, i de sydliga landskaperna, sjelfva
brudskaran.
Brudsäta, på några orter namnet för brudfrämman.
Bör sannolikt härledas af såt, vänlig, tillgifven.
Brudvigsel. Våra första evangeliske fäder yttrade,
vid reformationens början, att äktenskapet var ”en
ärlig och Gudi behaglig stadga”, och påyrkade, att
hvar och en borde inträda deri, ”som uti
renlefnad eljest icke lefva kunde.” Förut voro
presterne uteslutne härifrån. De gjorde väl motstånd
öfver 100 år, men blefvo dock slutligen
öfvervunne. Ehuru påfven Calixtus II, år 1121,
gjorde ett fåfängt förbud, att neka Svenska
presterskapet giftermål, hvilket förnyades år 1140 med
lika liten framgång, så måste de likväl år 1248,
på mötet i Skenninge, foga sig efter Romerska
stolens vilja. Men genom reformationen löstes
presterne från detta obilliga tvång, och fingo samma
frihet, som andra, hvilken författning grundligen
försvarades år 1524 af Olaus Petri, uti en från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
