Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einheriar - Eir - Eirarsund - Eista - Eisten eller Östen - Eisten Beli - Eisten Illråda - Eitre - Ejder - Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång efter döden; ty gudaläran innehöll, att
Einheriarne skulle, i Wallhall, få strida hvarje dag,
på en stor slätt, som hette Idavallen. Många af
dem stupade dervid; men vaknade åter upp om
aftonen, blefvo alldeles helbregda från sina sår
och återvände till Odens eller Friggas herrliga
taffel, der de drucko mjöd och uppassades af
tjusande Valkyrior. Mjödet hemtades af en get,
kallad Heidrun, och maten bestod utaf fläsk af
galten Sehrimner, hvilken kokades hvarje afton,
räckte till åt alla och smakade alla väl; men
lefde åter om morgonen för att användas på samma
sätt. Kocken hette Andhrimner och kitteln
Eldhrimner.
Eir (mythol.). Läkarekonstens gudinna. Hon skötte
de sår Asarne erhöllo i strid, samt vakade, i
allmänhet, öfver deras helsa. Hon botade äfven
menniskor, hvilka anropade henne under sjukdomar.
Eirarsund, var den fordna benämningen på
Öresund.
Eista, socken. Se: Ekstad.
Eisten eller Östen, son till konung Adil, lefde
i sjette århundradet. Man vet om honom
ingenting annat, än att riket under hans tid ofta
oroades af Danske och Norske vikingar. En sådan
från Jutland, vid namn Sölve, öfverföll en natt
konung Eisten på hans gård å Lofön, och
innebrände honom, tillika med hans hofstat, hvarefter
Sölve lyckades, sedan han ändtligen besegrat
Svenskarne, att någon tid göra sig till konung i Sigtuna.
Eisten Beli. son till Harald Hildetan, blef af
Sigurd Ring upptagen till medregent i Sverige, och
innehade thronen efter hans död, medan Ragnar
Lodbrok regerade i Danmark. Han älskade freden
och vitterheten, höll många skalder i sitt hof och
firade offren i Upsala med utomordentlig prakt.
Med krig angripen af sin medregents söner,
besegrade han dem, men erbjöd den fångne Erik
friheten. (Se: Erik, Ragnars son.) Hans ädelmod
vedergälldes illa, då Aslög retade sina egna söner
att hämnas halfbrödernes död, hvarvid emellan dem
stod ett slag, hvaruti Eisten stupade. Sedan han
fallit, bjöd Ivar att all blodsutgjutelse skulle
upphöra.
Eisten Illråda omtalas såsom
Uppländningarnes konung, hvilken kufvade Throndhiemsboerne
(Thrönderne) och satte sin hund, Saur, till furste
öfver dem.
Eitre (mythol.). Broder till dvergen Brok,
hvilken förfärdigat ringen Dröpner, hammaren
Mjolner och galten Gullinbörst. Rätteligen hette han
dock Sindri; men är känd äfven under namn af
Eitre.
Ejder, åda, gudunge (Fuligula mollissima), en
till simfoglarnes andra familj, gåsfoglar, hörande
fogel af 27 tums längd, med svart kalott,
försedd med ett blekgrönt band från nacken nedpå
halsen, djupa vikar inskjutande åt hufvudet och
långa uddar utgående från näbben; halsen,
sidorna, ryggen och bröstet hvita; magen och
öfvergumpen svarta. Honan grå med svarta tvärvågor
på bröst och mage, färg och teckning dessutom
olika efter ålder och årstid. Ungen i andra året
kallas Helsing, och är svartaktig på hufvudets
sidor samt halsen, svart och hvitfläckig på
skuldrorne, svartbrun på ryggen med en stor hvit fläck
på kräfvan; bröst och mage gråbruna. Om
sommaren är honan gråbrokig. Förekommer i alla
haf kring Skandinavien, likväl mest i de norra,
mindre bebodda skärgårdarne i Norrige, lefver i
engifte och vistas alltid uti öppna sjön eller bland
nakna skär utanför kusten, och om de af en
händelse komma så långt in på landet, att de förlora
hafvet ur sigte, blifva de alldeles förvillade,
sätta sig på marken och komma sig ej före att
flyga, utan kunna tagas med händerna. Hannens
läte är ”ăō, ăō”, honans ”ock-ock-ock.” Om
vintern hålla foglarne sig tillsamman i stora skaror;
men om våren fördela de sig parvis, och de
gamla honorna uppsöka sina fordna kläckningsställen,
der de i Maj lägga 5—6 stora aflånga, 3 tum
till 3 tum 2 linjer långa, 2 tum 11 linjer tjocka,
gråaktigt gröna ägg, oftast i en håla på
stenhällar nära vattnet och på en bale af torra strån
eller tång, hvarpå lägges en bädd af dun, hvilka
fogeln plockat af sig och som äfven bildar en krans
omkring äggen. Under parningen och
äggläggningen vistas hannen hos honan; men under
rufningen slå de sig i flock och begifva sig ut i
öppna sjön. På sådana bebodda holmar der de ligga
fredade, äro honorna så tama att de värpa inne
i boningshusen, stundom inne i köken hos
fiskarne, och under rufningen kunna de vidröras och
strykas med handen utan att fly. Födoämnena
utgöras af musslor, snäckor och fisk, hvilka
upphemtas, genom nästan oupphörligt dykande, äfven
från betydligt djup. Dunen, hvilka, under namn
af ejderdun äro verldsbekanta för sin lätthet och
spänstighet, utgöra den förnämsta produkten af
denna fogel och samlas ofta med stor möda och
lifsfara på nästan otillgängliga klippor,
isynnerhet vid Norska kusten, der fogeln
företrädesvis häckar, och i hvarje bo erhålles endast några
lod dun. Köttet är groft och föga användbart;
men icke destomindre skjutes fogeln ofta för
vettar.
Ek (Qvercus robur), ett stort och starkt träd,
hvilket förekommer från Skåne ända upp till sextionde
graden och trifves bäst i lös och djup jord, helst
på lerbotten. Deraf finnes hos oss tvenne olika
arter, nemligen: stjelk- eller sommar-ek, och druf-
eller vinter-ek, hvilka åtskiljas genom fruktens,
ollonens, olika vidfästning; på det sätt att den
förstnämnde har dem sittande, högst 2—3 tillsammans
på en 2—3 tum lång stjelk, den senare deremot
4—6 eller flera i en klase, på en helt kort stjelk.
Trädet uppnår ganska hög ålder och blir först
efter 200 år fullmoget, likväl inträffar mognaden på
vissa ställen till och med vid 100 års ålder,
såsom händelsen är med Wisingsö-ekarne. Veden
utgör, som bekant är, ett ypperligt virke,
isynnerhet till skeppsbyggnad, och många författningar
hafva derföre blifvit vidtagna till trädets odlande
och fredande (se: Ekeskog). Virkets beskaffenhet
beror dels af trädets fullkomliga mognad, dels ock
till en stor del af dess växtställe, så att det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
