Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
458
Fackelblomster.
Fadder.
nom att antaga anbudet. Han begaf sig pà
vägen, åtföljd af 20 personer, och resan anträddes
den 30 Juni 1679. Beskickningen och
underhandlingarna drogo sä ut på tiden, att han först i
November år 1682 återkom till Sverige, efter
väl förrättade ärender. Sedan Perserne, enligt den
gjorda öfverenskommelsen, anländt med en
karavan till Moskwa, för att derifrån tåga till Narwa,
blefvo de på förra stället uppehållne och
öfvertalade att sälja sina varor. Detta föranledde en ny
beskickning, hvilken äfven anförtroddes åt
Fabri-tius, och som nu bestod af 70 personer.
Denna gång medtog han sjelf, efter 3 års vistande
i Ispaban, flere Persiske köpmän och deras varor
till Stockholm, hvaröfver Carl blef särdeles glad,
och lät på allt sätt väl behandla fremlingarne.
Efter konungens död skickades F. för tredje
gången år 1697 till Ryssland och Persien, med
uppdrag till båda hofven för att tillkännagifva dödsfallet
och skänka tsaren 300 jernkanoner, dem ban
förut beställt i Sverige. Han ankom först i
November följande året -till Ispahan och den nye Schaben
— ty äfven i Persien hade en ny regent
efterträdt sin fader — beslöt, att, till besvarande af
de Svenska beskickningarne, i sin ordning affärda
en till Sverige. Dä denna år 1700 kom till
Moskwa, var kriget redan utbrustet, sändebuden
gjordes till fångar, de medförda skänkerna fråntogos
dem, och några direkta förbindelser mellan
Sverige och Persien hafva, sedan den tiden, aldrig
kommit i fråga. — F. användes numera till några
mindre beskickningar emellan kongl. regeringen
och konungen; men ären fordrade lugn och ban
tillbragte sina sista lefnadsår i stillhet, samt
afled d. « Okt. 1729, i en ålder af 81 år.
Märkligt nog var adelskap och en jemförelsevis
obetydlig pension den enda belöning han erhöll för
sina mänga tjenster. Sjelfva de förskotter han
gjort kronan, blefvo först hans arfvingar ersatta.
Fackelblomster, kattrumpa (Lytbruin salicaria),
en mångårig växt, hvilken förekommer vid åbräddar,
sjökanter och på sumpiga ängar, isynnerhet i de
sydligare landskapcrna; i de .nordligare deremot
sparsamt. Den är utmärkt genom sina lysande
röda blomax, hvaraf den har sitt namn; är ett
begärligt foder för fåren och kan användas till
fäigning.
Facklor. Dessas offentliga bärande kring
gatorna har väl på åtskilliga tider blifvit förbjudet,
såsom 172 5 och 1747; men hvilka förbud åter
fallit i glömska, så att vid slutet af 1700-talet
hvar och en adelsman eller, genom sin fullmagt
adelig vederlike, ansågs hafva rättighet, att låta
lysa sig med facklor, och deras sken spridde,
under de mörka qvällarna, en ofta förnyad, hemsk
glans öfver Stockholms gator. År 1801 i
Februari, begrofs kommerserådet Zettersten, och en
otalig mängd facklor buros kring likvagnen och
processionens vagnar från Djurgården, der ban
bodde, till Storkyrkan, der han begrofs, så att
hela staden syntes stå i brand. Gustaf IV Adolf,
som var vittne bärtill, förtröt detta slags
öfverdåd, och förbjöd genast, d. 12 Febr., facklors
brnk för alla andra än kongl. personer, hvarvid
det alltsedan förblifvit.
Fadder. Att bruka faddrar såsom löftesfolk och
vittnen vid barnens dop, erkännes bos oss såsom
en gammal, god och kristlig plägsed. På det
sättet mötas de tvifvelsmål, som ett barn, vid
tilltagande år kunde göra om sin döpelse; tillika
erhåller det ock några, hvilka borde vaka öfver
dess uppfostran, i fall föräldrarne skulle dö i dess
späda ålder. De kallas faddrar; ty de påtaga sig
fäders pligt. De nämnas ock gudfader och
gudmoder, till att beteckna, att deras tjenst är
andlig och Gudi tillhörig. På det gamla språket
kallades mansfaddern gudsifiar, och qvinnofaddern
</misitra. En tid brukades endast en enda fadder;
men sedan blefvo de tre till antalet. Af
Dale-lageu inhemtas, att för gossebarn brukades tvä
män och en qvinna; men för flickebarn två
qvinnor och en man. Våra förste evangeliske lärare
ansågo för en vilkorlig sak, om faddrarne voro
flere eller färre; men drottning Christina ansåg
det orimligt, att några företogo sig den
ovanan, att bjuda mänga vittnen till barndopen,
hvarföre hon år 1643 lofvade att vilja vara
betänkt, igenom hvilka medel en skälig jemkning
kunde erhållas häruti. Uti 1686 års kyrkolag är
stadgadt, alt för adliga barn får man icke kalla
till faddrar flere än nio personer, men väl färre;
för prestbarn två, eller högst tre, af hvardera
könet, med ’ barnc-moderskan", antingen dopet
förrättas i kyrkan, eller, i nödfall, hemma; och för
borgarbarn icke öfver tre af hvardera slaget. I
öfrigt får man bjuda till fadder hvem man vill;
dock med vissa vilkor. Inga andra måga dertill
kallas än de, som äro af vår religion, till laga
ålder komne och i kalecbismi lära finnas väl
kunnige. Den, som är öfvertygad oin någon
uppenbar last och satt uti större eller mindre bann,
får ej tagas till fadder, eller af presten, utan
föregången bättring, tillåtas vara fadder. Derföre
skola föräldrarne vara förpliktade, alt, om de ock
begagua en underordnad prestman vid döpelsen,
förut gifva kyrkoherden tillkänna, hvilka personer
blifvit kallade till vittnen, på det icke nägon
oordning må uppstå, sedan de kommit i kyrkan. —
Genom fadderskap voro fordom onödiga förbud
mot äktenskap framalstrade. Kejsar Justinianus,
hvilken dog år 565, befallte, att löflesmannen vid
döpelsen ej fick träda i äktenskap med den döpta.
Det Trullanska mölet gick ännu längre, och
forbjöd giftermål ej allenast med barnet, för hvilket
man stått fadder, utan ock med barnets moder,
i fall hon blef enka. Slutligen förbjöds äfven
äktenskap emellan faddrarne sjelfva, under
förebärande af en andlig slägtskap, hvarföre denna lag
kallades Gudsivi-lag, eller Guds slagl-lag. Påfven
var så mycket angelägnare, att behålla denna
stadga, som ban, genom dess lindrande vid vissa
tillfällen, kunde insamla stora summor, hvarföre
äfven Sverige måste låta beqväma sig att antaga
den. Detta skedde troligen, då Jus Canonicum
bär antogs ar 1248, hvarföre Guds Sivolag
omnämnes uti II St. K. K. B. af Uplands-lageo, utgif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
