Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
30
Halalmfgnlng.
Hainbræua.
Halshuggning. Delta straff, till hvilket vår lag
dömmer dem, som tagit andras lif, begått
majestätsbrott, rån, mordbrand, tidelag och förräderi
mot riket, fanns redan stadgadt i Björköa-rätten
och bar ända till och med 1700-talet äfven
blifvit verkställt för politiska förbrytelser. Bland dem
som detta straff öfvergått har äfven funnits
utmärkte män, hvilka beklädt rikets högsta
värdig-heter. Sålunda lät Magnus Ladulås år 1280
bals-hugga trenne riksråder, Jöns Carlsson, Börje och
Jöns Philipsöner af Folkunga-slägten, hvilka
anstiftade flere uppror och sträfvade efter kronan.
Ar 1306 blef, på konung Birgers befallning,
riksföreståndaren Torkel Knutsson balshuggen, sedan
ban i 12 år varit en berömlig förmyndare för
denne konung. År 1319 halshöggs och steglades
amiralen Brunke, för det han med råd och dåd gått
konung Birger tillhanda, då denne lät ihjälhungra
sine bröder, hertigarne Erik och Waldemar. Är
1320 halshöggs nämnde konungs son och
bröstarf-vinge, hertig Magnns, blott för sin faders tyranni.
År 1436 blef riksrådet Broder Svensson
Tjurhuf-vud halshuggen, på riksmarsken Carl Knutssons
befallning. Är 1437 läto dåvarande riksdrotset
Christer Nilsson (Wase) och Carl Knutsson halshugga
riksrådet och guvernören öfver Norrland, Erik
Puke, fastän han icke var saker till något brott.
Är 1520 halshöggs i Finland biskopen uti
Linköping, Hemming Gadd, och s. å. riksrådet Bengt
Gregersson Lillje. Detta år ägde blodbadet rum,
då Christian II lät halshugga så många ädle män,
hvaribland 82 riksråd, biskopar, borgmästare och
rådmän, m. fi. ansedde personer. År 1521
halshöggs i Jönköping, på Christians befallning,
Leonard Ribbing och hans tvenne söner. År 1527
halshöggs och steglades biskopen i Westerås,
Petrus Jakob Sunnanväder, för förrädiska stämplingar
mot konung Gustaf I. För samma brott halshöggs
nämnde år domprosten Knut i Westerås, sedan ban
kort förut blifvit väld till erkebiskop i Upsala. År
1559 blefvo riksråderne Magnus Bryntesson
Liljehök och Nils Olofsson Winge, för anställda
uppror, halshuggne på Brunkeberg. År 1600
bals-höggos, i Linköping, riksråden Sten och Gustaf
Banér, Erik Sparre och Thure Bjelke, 1605
riksrådet Hogenschild Bjelke, 1651 Arnold Messenius
och sonen Johan, 1701 generalen Otto Arnold
Pay-knl, 1719 baron Georg Henr. Görtz, 1720 prosten
Peter Brenner, 1743 gcneralerne H. M. v.
Buddenbrock och Carl Emil Lewenhaupt, 1756 öfversten
Erik Brahe, samt år 1790 hufvudmannen för
Anjala-förbundet, öfversten Joh. Henr. Ilästesko.
Konungamördaren, kapiten Job. Jak. Ankarström halshöggs
d. 27 April 1792. (Se för öfrigt alla dessa namn.)
Halsjern utgör en straffbestämmelse i vår Ing.
Sålunda stadgas i kongl. förklaringen d. 23 Mars
1807, punkt. 18, 19, att den som för andra
gången beträdes med Gckstöld, skall ställas vid en påle
i halsjern, att skämmas en timma, och derefter
afskaffas enligt lag. Den som oloQigt tillegnar sig
annan mans häst, boskap eller annat kreatur, som
går ute i bete, skall äfven, utom hvad lagen för
öfrigt bestämmer, stå tvenne timmar i halsjern.
Enligt en &r 1722 af öfver-ståtbållaren utfärdad
instruktion för qvarters-uppsyningsmiinnen i
Stockholm, skulle den, som beträddes med att hafva
utkastat orenlighet på de ställen der pålen med
hals-jernet stod, genast sättas i detta jern. Delta straff
förekommer i våra gamla lagar under namn:
bandet um hals.
Halatan, son af konung Stenkil och sin broder
Inges medregent, lärer hafva aflidit omkring år
1090. Han berömmes som en rättvis och
välsinnad regent, "hofsamher och godlynder", vid hvars
död hela laodet sörjde.
Halter ocli kruuipen gtfr låset likt, eller
lika foglar leka bäst, är ett gammalt ordspråk.
Halvverstailt, tories, omtalas såsom Svensk
rådsherre år 1375.
Hamberg, Peter, hofpredikant och
regementspastor vid lifgardet, född 1718, död 1765, var
en af de förste, som i Sverige omfattade
Zinzen-dorffska lärosatserna och derföre måste utstå
åtskilliga olägenheter. Bland annat blef han år 1761
förbjuden, att "uppvakta Deras Majestäter med
predikande."
Ilaiuborgil, en stor ö i Qville skärgård af Bohus
län, skiljes från fasta landet förmedclst det långa
och trånga Hornborgs sund. På andra sidan af
detta sund ligger, på en hög klippa, de märkvärdiga
lemningarne af det gamla Hornborgs slott. (Se
detta ord.)
Hambræus, Jonas, är en i sitt slag sällsynt
märkvärdig man, icke så mycket genom sina lärda
och vittra förtjenster, som genom sitt ädla sinne,
sin bjelpsainbet och den skändliga otack, hvarmed
ban belönades. Han var född i Hambré by i
Bollnäs socken uti Helsingland i November månad år
1588 och antog namnet efter sin födelseort", blef
hofpredikant hos Gustaf Adolf och professor i
Hebreiskan vid Upsala akademi; men reste med en ung
Rålamb till Paris, der ban med smärta såg en
mängd lutheraner sakna all själavård, och således
föranstaltade om inrättandet af ett lutherskt kapell
i Svenske ministerns hus, der han predikade och
tillhandagick alla, icke för långt derifrån boende,
protestanter med religionens tröst. Han blef så
aktad, icke blott af egna trosförvandter, utan
äfven af Fransmännen, att han utnämndes till
professor i Österländska språken, och, som det hette:
"Corrector af den stora Syriska och Arabiska
bibeln." Han har äfven författat ett Svenskt
skaldeverk öfver de årliga evangelierna, kalladt:
Mike-sath Besore. Det var icke blott med andelig tröst
ban biträdde landsmän, utan äfven med verldslig.
Han gick nemligen i borgen för många Svenska
ädlingar, som i Paris råkade i
penningeförlägen-het, skaffade dem kontanta län och väntade att de
skulle godtgöra sina förbindelser. Sådant skedde
likväl icke, oaktadt talrika påminnelser.
Fordrings-ägarne ansatte borgensmannen, tillgrepo hans
dyrbara bibliothek och öfriga tillgångar, samt ville
slutligen äfven bemägtiga sig hans person, i hopp
att derigenom tvinga de verklige gäldenärerne att
betala. Franska regeringen skyddade honom länge
mot denna olycka; men förmådde det slutligen icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
