Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappland»
Lappland.
501
dad, soin Sveosken i sin staga. Blir han våt, sä
byter ban om och bänger kläderna under gällen,
eller ock på stänger i sjelfva kåtan att torka.
Hvarhelst ban vandrar i sina välkända skogar, bar
ban icke långt till ett hemvist, dit ban kan
begifva sig, i fall han behöfver skydd. Ett visst
behag, som ej kan beskrifvas, förenar sig med
den der omvexlingen af vistelseort. Också bör
man ofta de ankommande, vid anblicken af ett
ställe, utgjuta sina känslor i någon af de enkla,
för skogens genljud så väl passande, Lappska
melodierna; isynnerhet inträffar det, när den
ankommande är ensam. Skogs-Lappen iakttager
mycken snygghet. Han tvättar sig ofta, kammar
håret; qvinnorna Qäta det i tvenne flätor. Kärleua
tvättas och hållas snygga. Fjäll-Lappen slickar
vanligen med tungan eller fingret sin skål eller
sitt tråg, och sedan kastar han det afsides, tills
han nästa gäng behöfver det. När
skogs-Lappen skall fara till kyrkan, putsar han och
snyggar sig isynnerhet. Han prålar mindre med
silf-verprydnader än fjäll-Lappen; men hans kläder
sitta nätt på kroppen, samt äro snygga och rena.
Lapparnes klädsel är nästan enahanda för begge
könen, och består af: skor med smalt
ofvanlä-der samt, ofvanpå å ömse sidor efter fotbladet,
en söm, hvilken slutar vid tårna i en
uppstående snibb. Dessa skor äro olika om sommar och
vinter. Om sommaren begagnas kängskor, med
sulor af oberedda, endast barkade hudar af
nötkreatur, och ofvanläder af Lappsemsk; om vintern
begagnas lappskor, hvilkas ofvanläder består af
bàlhnyar (buden på renens ben) och sulorna af
kärnor (haden på djurets hufvud). 1 stället för
strumpor nyttjas ett enkom dertill beredt hö, som
kallas Lappskogräs (se detta ord). Begge slagen
skor brukas allmänt i Lappmarken, af både
Svenskar och Lappar. StöUar och vanliga Svenska
kängskor böra antingen till prakten, eller till vissa
inflyttade nybyggares anhängighet vid fädrens bruk.
Skohanden äro af olika bredd och färg, samt
utgöra på vissa orter en högst väsendtlig del af
bögtidsdrägten. Byxorna gå jemnt så långt upp
på kroppen, att de skyla det tillbörligaste, och
dragas till med ett snöre, hvarigenom de sitta qvar
utan hängslen. De brukas af män och qvinnor,
isynnerhet vintertiden. Qvinnornas älsklingsfärg vid
delta plagg är rödt, likväl nyttjas äfven andra
färger. Öfverplagget beslår af en pels eller kolt.
Till formen liknar kollen en skjorta, och är
antingen af vadmal eller kläde. Pelsen hör till
högtids-drägten, och älsklingsfärgen dervid är blått,
isynnerhet ljusblått eller mellanblått. Annars får man
se både svarta, hvita, gröna och grå koltar; men
aldrig bruna, gula eller röda. Kragen göres oftast
af annan färg än sjelfva kolten; men merendels
mörk. Den är utsydd med mycket arbete och
oftast sirad med tenn- eller silfvertråd, samt kring
kanten med en röd list. Lappen nyttjar intet
linne, utan närmast kroppen begagnas vanligast en
sådan kolt af vadmal, antingen hvit eller grå,
eller ock en gammal skinnpels (tkiltja), hvilken
senares form är densamma soin koltarnes. I norra
Lappmarken brakas ofta en pels med håret inåt
kroppen, i stället för linne. I de sydligare
vanligen en vadmalskolt. Men fattigt folk, som ej
äger tillgång att köpa vadmal, bar all sin
beklädnad af skinn, utom mössan och barmklädet. I
stället för vest begagna Lapparne ett barmkläde
(ålsd-leppa). Detta liknar en nattkappa, utan krage och
icke öppen framtill. Det förfärdigas af kläde eller
vadmal, försedt med foder på inre sidan, fastsydt
endast vid kanterna, hvarigenom det liknar en
påse. Också begagnas den i stället för ficka, i
hvilken åtskilligt smått förvaras, såsom
penningar och dylikt. Denna persedel utgör, liksom
balsduk och nattkappa hos Svenskar, en
hufvudsaklig grannlätsartikel, och derföre utsirad med
hvarjehanda brokiga prydnader och sömnader.
Lapparnes mössa är konisk som en sockertopp; den
är hopsydd af flera små klädesstycken, klippte som
en liksidig triangel. Den vanligaste färgen är
mörkblått, med rödt mellanlägg i sömmarne.
Derufan-på nyttja de likväl vanligen ett slags fodral eller
yttre mössa, som liknar en snedt afskuren kon,
och utur hvars öppna spets den röda mössan
tittar fram. Kläderna tillsnöras omkring lifvet med
ett bälte (auve), dock så, att kolten eller pelsen
blir tillräckligt stor och ledig ofvanför bältet,
likasom på en mess-skjorta. I det härigenom
uppkomna påsiga rummet, som kallas barmen (puoyna),
stoppar Lappen hvarjehanda mindre småsaker,
hvilka ban vill bära med sig, såsom vattenslef, mat,
brännvinsflaska och dylikt. Hufvudsakligaste
skillnaden emellan mannens och qvinnans klädebonad
består just i sättet att fästa upp kläderna med
bältet. Männerna draga så mycket af kolten upp
om bältet, att den förra knappt räcker ned till
knäet; men hos qvinnan räcker den ned midtpå
vaden eller smalbenet. Detta utgör, i den yttre
klädseln, nästan den enda skillnad som förmärkes
emellan båda könen, isynnerhet i de nordligare
Lappmarkerna, der qvinnorna ej hrnka mössor af olika
färg med männernas. Afvikelser i denna
beskrifning på klädedrägten äga visserligen ruin, i
åtskilliga delar af Lappmarkerne; men grunddragen
härvid förblifva orubbade. När en Lapp befinnes
utstyrd i full högtidsdrägt, med silfverbälte och
silfverkrage kostar bans klädsel stundom ända till
300 R:dr. De flesta Lappar hafva öknamn,
hvilka gifvas för någon utmärkande egenskap eller
gerning, och äro sällan hedersamma, utan
vanligen mer eller mindre vanhedrande, ofta likväl
hvarken af ond eller god betydelse, samt ej sällan
endasl afkortningar eller förvridningar af det
rätta namnet. Såsom exempel må anföras några
sädana namn: peruk, ekorre, skalbo, allt personer
med yfvigt, ruggigt eller krusigt bår. Bäfver,
för stora framstående tänder; sloken, för mycket
stora öron, såsom på en hund; hunden, lappskon,
ankan, yran eller rättare yr-Nisse, emedan han
vid ett tillfälle begagnade yxan till stridsvapen;
glasmaslaren, emedan ban en gång, antingen i sömn
eller fylla, föll ut genom ett fönster, hvilket
sålunda blef sönderslaget. Sedan en Lapp fått ett
öknamn, kan ban aldrig befria sig derifrån, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
