Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ... - Limnell, Anna Maria - Limsten - Limå - Limön - Lin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der han anställdes vid kongl. theatern under
Desprez ledning och der han ifrån denna tid målat
många dekorationer. Man har väl af honom få
taflor i olja, men i acquarell så många flera
kompositioner i arkitektonisk och historisk stil,
hvarom det heter hos Boije ”stundom rikhaltige i
sammansättningen, alltid konstmessigt behandlade, med
en stark och skön effekt, att de i alla afseenden
kunna kallas mästerliga.” Han har dessutom
målat i en mängd offentliga och enskildta hus och
byggnader, rum, tak och interiörer, hvaribland
serskildt må nämnas tvenne rum på kongl.
lustslottet Rosendal, kupolen i Skeppsholmskyrkan, m.
fl. Oaktadt sin höga ålder åtnjuter han den
sällsynta lyckan af en stark helsa och en föga
förminskad arbetskraft. Hans dotter,
Limnell, Anna Maria, elev af Fahlcrantz,
hvilken fordom sjelf varit hennes faders lärjunge,
målade ganska vackra landskap i sin mästares
manér. Afled den 26 November 1847, endast 43 år
gammal.
Limsten kallas, uti våra jernbergslager, den
kalksten, som vid tackjernsblåsningen ingår uti
beskickningen, hufvudsakligen för att med kiselsyran uti
magra, kiselsyrehaltiga, malmer bilda en
lättflytande slagg. Benämningen har uti åtskilliga
landsorter äfven öfvergått på den af kalksten erhållna
brända kalken, hvilken derstädes kallas lim, hvaraf
åter den vanliga benämningen på väggars och taks
öfverstrykning med kalk, eller hvitlimning, härrör.
Limå, jernbruk i Leksands socken af Stora
Kopparbergs län, vid Lim-åns utlopp i sjön Siljan,
anlades 1805. Första anläggningen var endast för
1,800 skepp:d stångjernssmide för 4 härdar och 2
hamrar; bruksägarne erhöllo ytterligare
privilegier, nemligen 1815, för uppförande af 3:ne
spikhamrar för en manufakturstock, jemte en ässja
till förädlande af 300 skepp:d ämnesjern, utsmidt
för 1 härd och 1 hammare; s. å. för anläggning
af 1 plåthammare och glödugn, för tillverkning af
600 skepp:d jernplåtar, emot nedläggande af 1
stångjernshärd; år 1818, tillstånd att till
stångjernssmidet 1,800 skepp:d begagna endast 4
härdar och deremot förädla ämnessmidet 300 skepp:d
till 250 skepp:d jernplåtar och 50 skepp:d spik,
samt år 1825 för inrättandet af 1 knipphammare
och 3 spikhammare, med tillstånd att derför
utsmida 300 skepp:d spik emot nedläggande af det
privilegierade plåtsmidet, samt år 1826 för
anläggande af 2 härdar och 1 hammare för 900
skepp:d nytt stångjernssmide, så att detta bruk för
närvarande har 7 härdar och 3,600 skepp:d privil.
årligt smide af eget eller köpt tackjern, hvarför
hammarskatt utgöres med 36 skepp:d. Bruket har
egen masugn. Gemensamt med Grängshammar och
Johannisholm har det en vexelundervisnings-skola.
Tillverkningen skeppas på Stockholm och Gefle.
Ägarne utgöra ett bolag; disponent: frih. G. A.
Leijonhufvud. Brukets stämpel visar tvenne
korslagda pilar med ett L. ofvan.
Limön, en ö utanför Gefle, anses som en förmur
mot hafvet, har kalksten och bränn-ugn; är
anslagen på lön åt landshöfdingen.
Lin (Linum usitatissimum), en årlig växt, af
ovanligt stor utbredning, emedan den odlas från
Egypten ända till inemot norra polcirkeln, och trifves
bättre på bergländta ställen än på slätter, samt
blir finare ju längre i norr det växer. Det har
hufvudsakligen endast tvenne afarter, neml.
springlin, på hvilket det mognade fröhuset uppspringer,
och lin med slutna fröhus, som ej har denna
egenskap, af hvilka det senare odlas mest, emedan det
anses blifva längre samt lemnar mera och starkare
tåga, hvaremot det förra ger mera frö och finare
tåga. Sverige är ett ibland de för linodlingen bäst
lottade länder i Europa, och vårt Norrländska lin
intager en utmärkt plats bland alla linsorter.
Orsaken till denna växts stora användbarhet är dess
betydliga halt af, i paralella och lätt åtskiljbara
knippor ordnade växttråd eller s. k. tåga, hvilken
kan erhållas i rent tillstånd, då man genom
rötning förstör den cellväfnad, som omger
densamma. För tågans afskiljande erfordras dock
åtskilliga arbeten, neml. rötning, bråkning,
skäktning och häckling. Rötningen är en kemisk
process, hvarunder den tågan omgifvande cellväfnaden
förstöres, så att den blir spröd och låter afskilja
sig från denna, hvilken icke dervid angripes. Den
utföres antingen, och bäst, genom vattenrötning, då
den uppryckta växten nedsänkes under vatten och
qvarlemnas der till dess att förvandlingen
fullständigt försiggått, eller genom landtrötning, då
växten utbredes på marken och sålunda utsättes för
inflytandet af luft och vatten till dess att samma
förändring inträffat. På senare tider har man
äfven börjat att, efter en i Frankrike uppfunnen
method, verkställa rötning med tillhjelp af utspädd
svafvelsyra, på hvilken method uppfinnaren äfven
härstädes erhållit patent. Bråkningen,
skäktningen och häcklingen äro mekaniska operationer,
genom hvilka dels den förstörda cellväfnaden
sönderbråkas och afskiljes i form af skäfvor, dels den
från skäfvor mer eller mindre befriade tågan
ytterligare befrias derifrån samt åtskiljes, så att den
delen deraf som under arbetet blifvit hoptraslad,
bortskaffas och bildar s. k. blår eller blånor, och
den oskadade och redda deremot bildar det s. k.
renhäcklade linet. Det är dock icke allenast tågan
som utgör en hufvudsaklig del af denna växt, utan
äfven fröet, hvilket dels i anseende till sin stora halt
af fet olja användes till oljeslagning, dels i
anseende till sin betydliga halt af växtslem,
användes, sedan det blifvit utpressadt, i form af
oljekakor, såsom ett särdeles godt boskapsfoder,
hvarförutan fröet äfven användes i medicinen. Linfröet
förekommer af ganska olika godhet, hvilket
isynnerhet beror af dess ålder, emedan det snart
förlorar sin fröbarbet, och således, för att begagnas
till utsäde, ej får vara mera än årsgammalt, då det
kallas utsädesfrö, samt erhålles bäst från Riga, der
noggrann kontroll hålles öfver dess beskaffenhet.
Allt annat får namn af slagfrö och begagnas
endast till oljeslagning. Ehuru, såsom nämndt är,
Sverige i allmänhet, och isynnerhet de norra
landskaperna, är särdeles passande för linodling,
frambringas här ändock icke någon särdeles mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
