Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Piper.
Piper.
197
i krigskollegium. Dennes son, den ryktbaraste af
bela slägten,
Piper, Carl CarlNion, var född i Stockholm
d. 29 Juli 1647, skickades vid 13 äri ålder till
Upsala, med sin lärare 0. Gezelius, som sedan blef
biskop i Götheborg, kom 1666 till Stockholm och
antogs två år senare såsom e. o. kanslist i kongl,
kansliet, (lär gjorde ban sig snart känd för
arbet-sambet och fick 1673, i egenskap af
ambassad-sekreterare, följa riksrådet G. Oxenstjerna på en
beskickning till Ryssland. Under Danska kriget gjorde
ban tjenst i fältkansliet, blef 1679 sekreterare i
kammarkollegium och adlad, 1669 kansliråd och
stats-sekreterare, vid hvilken sistnämnda post ban
qvarstod ända till Carl XI:s död, eburu bedrad med
dess fulla förtroende, samt under de sista ären af
konungens regering, nära nog uteslutande gunstling.
Han lärer dock hafva funnit denna plats ekonomiskt
fördelaktig, och ej önskat någon annan, äfvensom
ban ej behöfde någon annan, när konungens nåd i
sjelfva verket gaf bonom det högsta anseende och
inflytande. Ilan beskylles för att bär icke hafva
varit otillgänglig för skänker, och att han med
dylika lagt grunden till sin stora förmögenhet. På
sin sotsäng omfamnade Carl bonom och tillsade
bonom att endast för dess son och moder yppa
hvad han visste om konungens afsigter rörande
vissa embetsmäns tillsättning och andra
förhållanden. Han vann snart bos sonen samma plats ban
innehaft bos fadern, hvartill ban lade grunden då
ban, såsom förnämsta driffjedern, beredde den
15-ärige konungens myndighetsförklaring, en åtgärd,
hvartill man dock velat finna orsaken, icke blott
i enskild ärelystnad, utan äfven i afsigten alt afböja
den reaktion mot reduktionens grundsatser, som
några hoppades åstadkomma genom enkedrottningen.
P. belönades med kongl, råds- och
grefve-värdig-bet, bvilka ban erhöll pà samma gång med Polus,
nyårsaftonen 1697 och d. 3 Jan. 1698. Han var
sedan denna tid oskiljaktig från Carl, under de
första 12 ären af hans regering, blef, efter Rengt
Oxenstjernas död, Upsala akademies kansler och
öf-versle-marskalk, samt anses som själen i Carls
rådslag. Detta torde likväl icke få tagas belt och
hållet efter bokstafven, ty under senare
hälften af denna tid aftog Pipers inflytande tydligt, i
den mon Rhenskölds och andre förtrognes växte.
Han säges hafva afstyrkt de öfverdrifna
fordringarna på konung Augusts förödmjukande, och tillstyrkt
en billig fred med bonom, samt riglandet af alla
bemödanden mot den farligaste fienden Ryssland.
Äfven skall ban hafva varit emot planen att
låga icke till Petersburg, utan till Moskwa,
isynnerhet marschen till Ukrän, och vid Pultava
rädde ban, att ej sä länge nppebålla sig vid denna
obetydliga ort, men bans råd hördes icke. Ilan
beklagade, att det nu var kommit så långt som ban
ofta förutsagt, att konungen icke skulle veta hvart
ban skulle taga vägen, emedan ban icke hade
någon bestämd plan, otan när han bad
fältmarskalken Rbensköld att de icke skulle fardas sä
öfverdådigt fram, log denne och konungen behandlade
P. "en ridicule." Om han likväl ej förmådde altid
uträtta det goda, får det ej nekas, att ban
afböjde mycket ondt, och att det, efter bans
aflägsnande, gick ännu ojemförligt sämre och oklokare
till i Carls rådslag än förut. Måhända skulle han dock
hafva verkat mera, om ban mindre fikat efter
hof-gunst och egen vinning, samt om ban baft mod
att gifva eftertryck ät sina råd genom ett
afskedstagande, något, hvarom likväl den tidens ministrar
ännu knappt bade något begrepp. När ban sagt
sin tanke, trodde ban sig hafva gjort nog, och
ansåg sig sedan pligtig att blindt verkställa
monarkens bud. Efter slaget vid Pultava måste ban, för
att rädda sitt lif, gifva sig fången jemte hela
kansliet, och fördes till Moskva, der han i början
behandlades väl, men sedan lärer ådragit sig Peters
misstankar, så att denne till och med gaf
befallning om bans aflifvande, hvilken grymhet
Menscbi-koff likväl afböjde. Ännu i fångenskapen var ban
ganska verksam och förde en flitig brefvexling,
men hvilken afbröts, då ban 1714 belt oförmodadt
fick befallning att begifva sig till Petersburg. Här
behandlades han illa, och man sökte till och med
att genom svält tvinga honom till eftergift för de
penningefordringar, man gjorde på bonom för
åtskilliga Svenskars utlösen. Hans egen hade ett
par gånger varit i fråga, men Carl syntes
derföre icke vilja göra något allvarligt bemödande,
kanhända emedan de nya gunstlingarne ej voro
angelägne om den gamles återkomst. Man bade aftvingat
honom en vexel på sin grefvinna, stor 30,000 R:dr,
att betalas till Ryske ministern Kurakin, men ban
lät, genom sin betjent, underrätta sin ur fångenskapen
återvändande brorson, att denne måtte tillsäga bans
fru, att ej inlösa vexeln, hvartill bon, som var
ganska sparsam, också lätt fanns benägen. Då
underrättelsen härom kom till Petersburg 1715, blef
P. insatt på fästningen Nöteborg, hvarest hans
behandling mycket försvårades, och ban dog bär d.
19 Maj 1716, såsom några påstått i samma rum
der prosten ßoëtius hållits fången, till straff för
det ban ogillat Pipers verk: enväldets öfverlåtande
åt ett barn. Hans lik blef 1716 bemsändl till
Stockholm, balsameradt i groft salt. P. var
ganska rik, en frukt ej blott af bans och bans
grcf-vinnas goda hushållning, utan äfven af de
skänker ban erhållit, både af landsmän och fremlingar.
Dock skall det ej vara sannt hvad man uppgifvit
om de stora gåfvor ban emottagit af Marlborrougb,
ända till 100,000 pund sterling, för att förmå
Carl att ej inblanda sig i Spanska arfföljdskriget,
något, som konungen aldrig lärer åsyflat. Hans
ende son,
Piper, Carl Predrik, var född d. 20 Febr.
1700. Hans uppfostran var så sorgfällig, man kan
säga, så lysande, som det då för tiden var möjligt,
och lyckades äfven fullkomligt, understödd af
ynglingens lärgirighet och goda anlag, så att han,
utom de vanliga embetsmanna-kunskaper ban ägde,
ej allenast grundligt skref och talade Latin, utan
äfven Tyska, Franska, Engelska och Italienska.
Då underrättelse ankom om faderns död, ville Carl
XII belöna dess trogna tjenster på sonen, och
visste dertill intet bättre medel, än att låta
ho-Del. III. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
