Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rikadag.
Riksdagsman.
333
Flere af rikets sedermera högt uppsatte och
rättvist berömde män hafva börjat sin bana i
riksarkivet. Såsom innefattande de bufvudsakliga
källorna för Sveriges historia har också riksarkivet
en stor vetenskaplig vigt. Det är på en gång ett
förvaringsrum tör allmänna handlingar, som
embetsverken och enskildta personer i och för för
handen varande angelägenheter behöfva se och
begagna, samt tillika en skattkammare för Sveriges
häfdelorskning. Riksarkivet äger också ett icke
obetydligt bibliothek i följd af det stadgande i
tryckfrihetslagen, som förbinder hvarje boktryckare
att dit aflemna ett exemplar af hvarje skrift, ban
trycker. För erhållandet af en ökad
tjensteman-napersonal hafva omsider några steg blifvit tagne
förnämligast genom riksarkivets föreståndares,
landshöfdingen lians Järtas nitiska bemödanden, lian
förestod nemligen en längre tid
riksarkivarietjen-sten utan att uppbära lönen, hvilken ban deremot
fördelade emellan de yngre tjenstemännen, och
sedermera har under de sista åren ett anslag
blifvit gifvet, hvarigenom desses antal blifvit något
förökadt, utan alt ändock förslå för behofvet.
Riksarkivets personal utgöres för narvarande af en
riksarkivarie, en aktuarie, en registrator samt en
eller aonan amanuens, utom de extra ordinarie
amanuenser, som kunna finnas benägne att
tjenstgöra ulan arfvode. I nyaste tid har arkivet
vunnit en ytterligare tillväxt genom inköp, som
konungen beviljat, af de uti Oxenstjernska
bibliotbe-kel på Tidö slott i Westinanland förvarade
sain-lingarne af bref och andra hiitoriska handlingar,
särdeles från 1600-talets tidehvarf. Från dessa
äldre tider finnas dessutom en otalig mängd af
bref, rådslag, författningar, protokoller i rikets
råd, hos ständenies kommissioner och dylika
myndigheter, traktater med fremmande magter och den
s. k. registratorn, som innehåller afskrift af
utfärdade kongl, bref med flera handlingar af
mångahanda titlar. j>
Riksdag. Den första förrn, hvarunder historien
visar oss Svenska folket, utöfva||de sin lagstiftande
magt, var Allsbärjartingen. De äro så gamla som
någon tillförlitlig historia; de tillhöra den
hedniska tiden och stodo i sammanhang med dess
reli-gions-högtider. Ty folket samlade sig vid de stora
offren i national-templet vid Upsala, och när
menigheten då var samlad, höll konungen ting med
all Sveriges här, d. ä. Alhbärjarling. Der, i
folkets närvaro, satt konungen (ill doms, der föreslog
han riksvårdande beslut och allmänna företag,
krigståg o. d.; der framställde också folket sina
klagomål och konungen förnam dess röst. Den
framfördes genom lagmännen, hvar och en i
spetsen för sitt landskap. Denna förbindelse emellan
konungen och folket upplöstes genom
kristendomens införande och genom uppkomsten af en
högre, rikare, mägligare klass, som höjde sig
öfver de gamla odalbönderne och inkräktade deras
politiska inflytande. Kristendomen förstörde
offren och npphäfde i och ined detsamma den yttre
anledningen till Allsbärjartingen; den upphäfde den
gemensamma afgudatjenslen i det för både Göthar
och Svear beliga afgudatemplet och dermed äfven
föreningsbandet emellan stammarne, hvilka nu drogo
i strid emot hvarandra både otn religionen och om
den politiska magien. Under denna strid — från
Stenkilska ättens början till medlet af 13:de
seklet — uppväxte den ofvannämnda aristokratiska
klassen och det är dess sammankomster, som då
intogo Allsbärjartingens rum. De kallades
llerre-ilni/ar, konungens samtal, o. s. v. och der ägde
blott infinna sig de, som konungen kallade eller
som hade något att andraga. Allsbärjartingen
upphörde, folkets offentliga magt afskaffades ej,
men trädde i skuggan. Det visade sig dock
stundom spår deraf och redan i första hälften af
1300-talet framträdde de fyra riksstånden på allmänna
möten. Delta är begynnelsen till riksdagarne.
Deras skillnad från Allsbärjartingen bestod deri,
att de utgjordes af valde ledamöter, ej af en
allmän folkförsamling och att ledaniöterne uppträdde
såsom ombud för särskildta ständ i samhället.
Sådana hade nu uppkommit och uppträdde såsom frän
hvarandra skillda korporationer. Huru hvarje ständ
var sammansatt, var ännu obestämdt och berodde
på omständigheterna och godtycket eller olika sed
och bruk. Anno på 1500-talet liknade riksdagarne
ofla oroliga folkmöten mera än ordentligt
rådslående församlingar. Huru ofla de samlades och
hvilka ärender der förèdrogos, berodde också på
omständigheterna. Icke heller voro herredagarne
förbi; de brukades ännu, sä alt det ibland var
herredag, ibland allmän riksdag och den förre
ansåg sig så magtägande som den senare. När
konungen eller den herre — riksföreståndare eller
annau — som sammankallade mötet, behöfde de
lägre stånden, kallade ban dem lill en motvigt emot
magnaterne; i annat fall nöjde man sig att höra
dem allena. Den första riksdagskallelse, som
finnes i behäll, är frän är 1359, men redan vid
konungavalet 1319 anses de fyra slånden hafva
varit tillsamman. ETler Kalmar-unionens slut blefvo
riksdagarne alltmera brukliga och herredagarne
upphörde. Adeln infann sig utan val; ibland
presterne blef repre^-entationsrällen mera vidsträckt
efter reformationen, ity att landlpresterne då blefvo
delaklige deraf; förut var det blo|t prelalerne. Vid
adelns sida uppträdde krigsbefälet och bergsmännen
stundom bland bönderne och stundom ibland
borgarne. Det var dock först 16 It genom
riksdagsordningen, som ståndens särskildta öfverläggningar
och beslut pä fyra rum stadgades såsom lag.
Valrätt och valbarhet m. fl. vigliga frågor voro ej
bestämda, ulan allt sådant berodde på sed och bruk
stundom ock på regeringens omedelbara inverkan.
Samlingen synes varil talrik. Af adeln brukade
hvarje familj hafva en fullmägtig och bela den
öfriga adeln vara tillstädes såsom åhörare; af
presterne kallades alla biskoparne och en ur hvarje
härad, likaså bönderna häradsvis och någon ur
hvarje stad af borgerskapet. Ulom dessa
riksdagar funnos äfven s. k. ntskotls-riksdagar, dervid
ej bondeståndet plägade vara närvarande, samt
preatmölen, der ständerna i någon viss provins
samlade sig särskildt. Gränsen emellan dessa olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
