Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värdtfren.
Wärend.
359
sta Svenska lagarna, men dock flera bevis derpå,
att bär, likasom uti bela den öfriga norden, och
hos de Syd-üermaniska folken, andra laga
värd-ören, jemte myntade metaller, fingo såsom lagliga
betalningsmedel begagnas. Östgölhalagen erkänner
i detta hänseende, utom vadmalen, såsom sådana
medel oxar och kor, hvilka bär kallas "nytia nöt,"
samt svarade fyra sådana oxar, som tre år dragit
oket, oc>i fyra sådana kor, som burit tre kalfvar,
mot tre vägna mark (marker silfver), eller sex
marker penningar, och således en ko eller oxe mot
halfannan mark penningar. Om spannmål
uppgifves, att en halfspann korn kunde betalas med fyra
penningar, och dä 16 (jöthiska penningar gingo
på en örtug, samt högst sannolikt är, att en
spann utgjorde en fjerdedels tunna, skulle i följd
häraf en tunna hafva motsvarat två örtugar. Ibland
de egentliga Svea-lagarna erkännas likaledes laga
värdören såsom fullgiltiga surrogater lör mynt,
och uppgifvas dessa, fullständigare an i de andra
lagarna, uti Södermannalagen, hvilken erhöll sin
sednaste bearbetning år 1327, samt hvilken i fråga
oin bördeskilling säger: "Dessa äro de värdören,
som bjudas skola i börd: guld och silfver
(omyn-tadt), sad, reila penningar, nöt, bästar och oskuret
kläde, men ej andra värdören." I sjelfva deo
gemensamma, allmänna Landslagen deremot förekommer,
i sammanhang med frågan oin återlösen af
pantsatt jord och bördelösen, en ännu större lista på
laga värdören, nemligen: "guld, silfver, reda
penningar, korn, nötkreatur, fläsk, smör, lärft,
vadmal, jern, koppar och oskuret kläde." Detsamma
innehåller stadslagen, med den skilnad, att bär
tillkommer "siäl," saint att jern och koppar ej
nämnas; men deremot tillägges: "och allrabanda
värdöra, epter thy som thel värt är och gängir
är å, och fyre godbe man mäta, twe å hvars
thera vagna." Hvad som gällde om bördelösen,
gällde ock om andra betalningar, och hvad som
1 detta afseeude förekominer i Landslagen från
medlet af femtonde seklet, måste väl också såsom
allmän landssed hafva gällt tidigare, då brist pà
myntade penningar var ännu större, hvarföre man
ej torde väga för mycket, oin man antager sist
anförda uppgift såsom en ailinän tidsbild af seder
och bruk uli ifrågavarande hänseende för de äldre
tiderna, och ännu i början af sextonde seklet
plägade man icke sallan, i fråga om större summor,
aftala om de värdören, med hvilka beloppet i
stället för penningar skulle kunna betalas. Kort efter
tillkomsten af allmänna landslagen, i hvilken,
så-noiii ofvanföre är anfördt, värdören ytterligare
bekräftas säsom laga betalningsmedel, finner man
uti en stadga om värdet på åtskilliga varor och
köpenskap i riket, gifven af konung Carl VIII
Knutsson i Wadstena år 1450, följande värdeo
fastställda på de i allmänna rörelsen vanligast
förekommande varor, bland hvilka äfven de i
landslagen uppräknade laga värdören återfinnas. En
god och gild oxe 4 mark Svenska penningar
(mindre oxe galide efter silt värde); gild och god ko
2 mark Svenska penningar (mindre ko efter sitt
värde); gammal vädur och gammalt får 2 ore
Svenskt; ungt får 1 öre; lam 2 öringar; fullgod
oxesida 6 öre; gild kosida 3 öre; gild oxhud 6
öre; kohud 3 öre; ett pund smör 2 öre; en gås ett
halft öre; ett höns 3 penningar; etthundrade jern en
half inark; koppar, messing, tenn och bly gälle
som det gäller i Stockholm, o. s. v. Vid jemförelsen
af penningevärdena å dessa varor för olika tider,
bör emellertid alltid det olika förhållandet på
samma tider emellan den vägna eller lödiga och den
räknade marken tagas i betraktande.
Wärend är det bögland, som omfattar sjöarna
Asnens, Salens, Helga-sjöns och Möcklens
vatten-systemer, samt intager geografiskt de fem häraderna
Konga, Albo, Kinnevald, (jppvidinge och
Norrvidinge af Kronobergs län. Landet skiljer sig i
öster och vester genom skogbevuxna åsar från det
gamla Njudung och Finnveden (se dessa ord), samt
i söder genom vilda obygder (rån Blekinge och
Skåne. Dess inbyggare kallade sig Werdar, och
äro från urminnes lider kända såsom en reslig,
bärdad och krigisk skogsbostam, med Ijusbrunt bår,
blå ögon, lifligt lynne, och starkt diftoogerad
munart. Landet egde fordom mer än nu karakteren
af ett romantiskt, rikt omvexlande skogsland.
Odlingen var bär för tvåhundrade år sedan ännu stadd
i sitt första och enklaste utvecklingsstadium: inga
körvägar funnos, åkerbruket var föga annat än
ett nornadiskt svedjande, boskapsskötseln landels
hufvudnäring, samt jagt, fiske och myrmalmssmide
binäringar. Inbyggaren var af naturen förbindlig
och umgängsam, men tillika stolt och lältretlig.
Blodiga envig och utbrott af vild kamplystnad
förekommo bär ofta. Individen ansågs sjelf råda för
silt lif och sia ära, och strider med långa knifvar,
eller s. k. "bältespänning,n i och för afgörande af
personliga tvister, voro bär så allmänna, att
Wä-rendsqvinnorua i gränstrakten enkom för sådana
fall plägäde till gästabuden medföra sina mäns
likkistor. Eljest voro säng och saga boudens
käraste tidsfördrif under de länga vinlerqvällariie; bela
naturen ined alla dess verkande krafter stodo för
hans inre och yttre syn såsom en oinfattning af
sjelfständiga, ehuru hemlighetsfulla väsenden, for
han vilse i skogen, sä gäckades han af
"skogsdufvan;" hörde han vågen klinga mot stranden, så var
del "Necken," som spelade på sin fidla. Vältrade
dimman öfver ängen, så var det "elfvorna," som
trädde sin nattliga dans i månskenet. Skriade
flytt-foglarna i böstqvällen, så var det "Odén," som
drog förbi med sin vilda jagt. Återkastade ekot
hans rop, eller ljudet af hans yxhugg, så var det
"trollen," som svarade utur berget. Ingenstädes
var ban fri från dessa väsendens hemliga
inflytelser, och öfver dem alla, likasom öfver bans
eget lif, herrskade ett blindt, obevekligt "öde."
Till Wärendsbondens öfriga vidskepelser börde
äfven den seden, att näst fore de stora kristliga
årshögtiderna, fastande och tigande besöka
kyrkorna vid midnattstid, för att af mötande syner
förnimma de ting, som komma skulle. Denna sed
kallas att gå "årsgäng," och är ännu ej alldeles
utdöd. All fejd var bär äfven slägtfejd, emedan
»lägten bildade den första enkla föreuiugun till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
