Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
362
VHringar.
Väriugar.
Väringatrappen sett en ansenlig man, ridande pä
en hvit bäst, men af ingen annan bade ban varit
sedd. Äfven Byzantinske skriftställare omtala en
händelse, som förmodligen är den samma, och som
skall hafva tilldragit sig nnder ett krig mot de
Patzinakiske Schyteme, hvilka, hafvande sina
bostäder i Podolien och Moldau, gingo öfver Donau
och foro illa fram i de Grekiska provinserna.
Kejsaren fann dem kringskansade af vagnar, och
ville derföre stiga af för att angripa dem till fot.
Detta beslut ogillades af krigsbären. Då
uppmuntrade kejsaren de yxbeväpnade barbarer, som stodo
vid bans sida, och från urminnes tid bade tjent de
Ostromerske kejsarne, att rycka fram och med
sina stridsyxor sönderhugga vagnarna. Detta gjorde
de, och derpå intog kejsaren det fiendtliga lägret.
Vanligen i alla drabbningar berodde stridens
utgång hufvudsakligen af de i Grekiska bären
tjenande barbarer, främst bland hvilka Väringarne
hade det ryktet att vara de tappraste och mest
krigiske. De användes öfverallt, der striden var
häftigast, och der till anfall eller försvar bebof
gjordes af de vapendjerfvaste män. Så ofta
kejsaren sjelf drog ut i fält, voro Väringarne alltid
de, som närmast omgåfvo hans person och
skyddade riksbaneret. Då ban vistades i hufvudstaden,
höllo de vakt vid det stora kejserliga palatset, och
vid dörrarne till kejsarens egna rum. Af dem
bevakades de kejserliga skatterna och insigniema, som,
jemte de kejserliga kläderna, inom det stora palatset
förvarades i ett serskild! rum, kalladt Bestiarion.
Vid den högtidliga fest, då en ny kejsare uppsteg
på tronen, och ban från det kejserliga palatset
tågade till Hagia Sopbia-kyrkan, att der smörjas
och krönas af rikets patriark, hvarefter ban sedan
framträdde till altaret att emottaga det heliga
sakramentet, var ban på ömse sidor omgifven af
Väringarne, och af etthundra adlige ynglingar.
Af Väringarne beledsagades ban, så ofta ban red
ut eller eljest företog några färder, och kom han
till en befästad stad, så öfverlemnades stadens
nycklar till Väringarnes vård, under den tid
kejsaren vistades der. På den belige Johannes
Dö-parens dag, dä kejsaren besökte Petras kloster,
på Jungfru Marias reningsdag, då ban i
högtidlig procession tågade till Blacbärnska kyrkan, och
ännu andra beligbållna dagar, då han, till firande
af religiösa minnesfester, i kejserlig ståt begaf sig
till några stadens helgedomar: vid dessa och alla
öfriga högtidliga tillfällen gick alltid i spetsen för
Väringarne, dessas höfding näst efter kejsaren,
hvarföre ock Väringaböfdingen, såsom från
kejsarens person städse oskiljaktig, bar
hedersnamnet Akolutos, följeslagaren. Vid julfestens
firande, som skedde med stor prakt och högtidlighet,
stodo Väringarne invid pelarna och trapporna af
den kejserliga tronen i kyrkan, och höllo
sina stridsyxor i handen sä länge, till dess
kejsaren sjelf visade sig pä tronen, då de, såsom
vanligt, åter lade dem på axeln. De togo del i
plundringen af den myrtenbeklädda, rikt utsirade
bvalfgång, som till Palmsöndagens högtidliga
firande inrättades mellan de kejserliga rummen, och
efter högtidens slut lemnades till pris åt boffolket
Samma dag höll kejsaren offentlig måltid, och
då, sedan rikets högste män och de förnämste lf
boffolket, hvar efter annan inträdt och tillönskat
kejsaren en lång lifstid, framtradde i sin ordning
äfven Väringarne, samt på sitt modersmål önskade,
att kejsaren måtte lefva i många år, skakande
dervid sina stridsyxor och sammanstötande dem
med stort dån. På lika sätt och med samma
ceremonier spisade kejsaren äfven offentligen jnl-,
kyndelsmesso-, samt påsk- och pingstdagarna, och
vid alla dessa offentliga måltider tilldelades åt
Väringarne mat från det kejserliga bordet på
gnld-och silfverfat. Man finner af Byzantinske
skriftställare, att Grekerne icke utan afund betraktat
det förtroende och den stora ynnest, som af
kejsarne visades "desse balfvildar, de der mera kunds
spotta än tala, och i hvilkas mun det sköna
Grekiska språket liknade de krigiska sångernas vilda
eko frän deras fäderneslands klippor." Det var
med synnerlig barm man äfven såg, huru "desse
barbarer, genom kejsarnes frikostigbet, likaledei
bekommo penningar och kostbarbeter i sådan
mängd, att det endast för de ypperste män af de
ädlaste nationer kunde passa att ega så mycket.’
Män, hvilka till norden bemkommo från
Väringa-tjenst i Grekland, berättade, att det i Miklagård
var sed, så ofta en kejsare dog, att Väringarne
då fingo gä genom kejsarens alla poluter (palats),
der hans skatter förvarades, och egde hvar och
en af dem att vid detta tillfälle, till minne af sin
tjenst hos den hädangångne herrskaren, tillegas
sig allt hvad ban med händerna kunde taga. Mao
kallade detta "Poluta svarf," och sagan förtäljer,
att Ilarald Hårdråde, som till norden hemförde sa
stora rikedomar, bade trenne gånger tagit del i
dessa tåg genom de kejserliga palatsen. Det
sades, att i Miklagård fingo de Väringar, som der
ville taga krigstjenst, fullt upp med gods. Alla,
som derifrån återkommo, visste berätta om
kejsarens praktfulla bof, och dess rika, omätliga
skattkammare. De beskrefvo talrikheten af bans
trupper och dessas prakt med den största
beundran. Man skönjer klart af sagorna det starka
och lifliga intryck Miklagàrds alla herrligheter
gjorde på de Skandinaviske Väringarne, hvilka från
barndomen varit uppfödde i enfald och torftigbrt
bland nordens skogar, dalar och berg. Allt det
underbara orh stora, de uti deo praktfulla
kejsarestaden hörde och sågo, förflyttade dem i tankarna
tillbaka till den fornnordiska sagoverlden. Deo
ryktbarhet, färderna till Miklagård förskaffade, det
anseende Väringarne åtnjöto i Grekland, den rita
sold, de af Grekiske kejsaren bekommo, och de
stora, underbara saker, som berättades om
Öster-landen, så många äggelser voro mer äo
tillräckliga att sporra nordens för bardalekar, för
mannarön och äfventyr hugfàllde kämpar att färdas
den långa vägen åt Miklagård, till vionande af
frejd och egodelar. Väringarne togo länge
vägen genom Gardarike, öfver detta lands mänga
floder, samma väg som handeln vanligen gick ti"
utbyte af österns och vesterns varor; men frän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
