Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han arbetade hårdt, men han kunde ej få den
tanken ur sitt hufvud: »En gång måste Elsa gifta
sig, och då skall jag bli ensam igen». »Den tid,
den sorg,» tänkte han sedan. »Har jag fått hjälp
en gång, när det knep, kan jag få det två.» Men
åter kom tviflet och hviskade: »ett sådant under
sker icke två gånger.»
Det blef skumt ute, och Anders Johan tände
taklyktan ute i lidret. Dess sken föll öfver det
dunkla rummet och lyste upp mörkret, som tjocknat
öfver snön därutanför. Anders Johan arbetade styft
som för att hålla tankarna borta. Men de ville icke
lämna honom i ro, och han kunde icke finna nöje
i arbetet, som han brukade. Som tisslande, tasslande
röster ljöd det ur de dunkla vråarna i det
långsträckta lidret omkring honom: Hon kommer inte
att stanna. Hon kommer inte att stanna.
Anders Johan visste väl, att det kommer stunder,
då hvar människa känner sig underlig. Han visste
också, att man då icke bör gifva tappt, utan söka
bot, där boten finns att få. Därför arbetade han
längre än vanligt, ty han kände, att själfva
ansträngningen gjorde honom godt, och när han kom in
för att äta, var han trött. Han satt länge vid
kvällsbordet, så länge, att drängen och de båda pigorna
gingo ut för att göra undan de sista kvällssysslorna.
Barnen sofvo inne i kammaren. Han var ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
