Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det ska jag nog, menade Per.
Men hvad han själf tänkte och kände, kunde
han ej säga mostern. Det skulle ha låtit, tyckte
han, som vore han glad öfver, att morbrodern gick
undan i tid. Men när Per såg alla dem, som
kom-mo och gingo, då undrade han: »Ska det bli så
många, som en gång fråga efter mig, när jag ska
däran?» Det var, som om all denna aktning för
den döende ropat med varnande röster och velat
hejda honom i allt det, hvilket han aldrig glömt.
Per satt inne hos morbrodern, så ofta han kunde,
och när han såg, att slutet nalkades, önskade han,
att den döende sagt något direkt till honom. Ty
samtalet om jorden och fartyget, hade icke gått
ur den unge mannens tankar, och nu blef det
honom så underligt, att han aldrig skulle kunna
få fråga morbrodern, om hvad han då sagt, var
hans sista ord. Två gånger hade Per försökt att
få framställa denna fråga, men båda gångerna hade
orden stannat på hans läppar och liksom icke vågat
sig fram. »Hvad jag har att säga,» tänkte Per,
»passar icke ihop med döden.»
Men i sitt sinne önskade Per, att morbrodern
ville säga något själf, och emedan han önskade
det, satt han inne hos den döende, så ofta han
kunde. Håkan syntes emellertid ha glömt detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
