Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En dråplig forsfärd. Andjakter och äfventyr i Pajala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 PÂ SKOGS- OCH FJÄLLSTIGAR.
vara här än på ett par dag-ar, efter hvad som sports!" "Nu
sjåpar han sig1 af bara f—n, den bofinken!" sade inspektor
K. skrattande till mig* — "han är alltid sa där utmärkt mör
i mun, när han tror sig kunna ha förhoppning om en liten
toddy!" Emellertid respekterade jag den där svagheten, syn-
nerligast då jag visste Wörlund vara en karlakarl, så små-
knepig han än såg ut med sina plirande ögon. Nu slogo vi
oss i språk med folket och gjorde förfrågningar angående den
tid, då arbetet kunde föreligga färdigt till afsyning, hvarvid
nämligen jag skulle komma att närvara. Under tiden fort-
satte vi det återstående vägstycket fram till kåtan på strand-
udden, där vi omedelbart började syssla med förberedelser
till kvällsmåltiden. Snart stodo kokkärlen öfver en låg*ande
grenvedsbrasa, och så gick resten af sig själft — den där
"lilla toddyn", som Mårten välbelåtet smackade åt, ej till för-
glömmandes! Den dracks i bleckmuggar och befanns fullgod,
så "enfaldig" den än måste blifva, enär det knapphändiga
spirituosaförrådet intet annat medgaf.
Kåtan, som skulle hysa oss, var en liten gement dragig
timmerkoja med en enda lafve, där vi alla knappast lingo rum
ordentligt. Efter en stunds förlopp, då de andra just skulle
till att somna, hade jag hunnit blifva alldeles utledsen på att
ligga där och trängas samt steg därför upp från britsen, skodde
mig omsorgsfullt, grep geväret och gick ut i afsikt att trots
min trötthet anträda en vandring ner efter älfven. Det var
en härlig natt. Månen, stadd i nytändning, sprid de sitt matta,
darrande ljus öfver strandens gråa videhäckar och älfvens sor-
lande vatten, skogen stod tyst och outrannsaklig i sina dröm-
mar om det förgångna. Från vildmarkens innersta gömma
kunde jag förnimma en trolsk och underlig låt, som nådde
mitt öra med växande makt och ovillkorligt satte allt blodet
i het svallning — det var ensamhetens gudaborna Höga Sång,
som den fjärran från människors äflan belägna ödebygden
kvad i den helgjutna stämningens signade helgetimmar 0111
natten. Den eggar till äfventyr, denna sång . . .
Efter att hafva ströfvat fram längs ett spakvatten eller
sele (sel), där stranden antingen var igenvuxen med tätt vide
eller ock klippig och naturligtvis i båda fallen högst besvär-
lig att passera, nådde jag en mindre fors eller "stryka", i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
