Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Ripjakter på Vasaratunturi eller det s. k. Gellivare-Dundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 PÂ SKOGS- OCH FJÄLLSTIGAR.
synnerligast da detta var öfver höfvan ansträngande och inga
ripor behagade visa sig. Emellertid skidrade jag makligt fot
för fot fram mellan gran och grenrik björk, allt under det
jag ifrigt spanade efter några fåglar, hvita som den hvita
marken. Snöfallet började upphöra, flingorna tumlade allt
mera glest, och snart lyste solen lika ofördunklad som vid
affärden från mitt jägarbo vid Vasaraälfven.
Från ripjakterna i Pajala kände jag till, att det just nu
var det allra gynnsammaste väder för att bemäktiga sig’ "fjäl-
lens hvita dufvor", som i blida efter snöfall bruka trycka
mycket hårdt, ligga särdeles L<,fastu. Jag hoppades därför på
det bästa, om jag blott kunde lyckas uppdaga några. Rätt
som det var, hejdade jag mig framför en granbuske, enär jag
tyckte mig se en ripa under grenhvalfvet — ja sannerligen,
där låg ju en inte fem meter ifrån mig! Jag högg’ögonblick-
ligt stafvarna i snön, höll in skidorna och lyfte bössremmen
från axeln — — men hon var verkligen så vacker, denna
lilla ripa, som låg lik en svällande snöboll på drifvan, att jag
knappast ville begå helgebrottet att skjuta henne — — ge-
väret fick fredligt hvila på armen utan att döda: den ripan
åtminstone skulle få gå fri! Tydligt såg jag, att hon gaf akt
på mig — hennes svarta ögon glänste af spänningen men
ändå låg hon kvar, låg orörligt stilla. Säkerligen trodde
hon — ty det hade väl instinkten eller lifvet lärt henne —
att detta var det bästa sättet att undgå farligheter, särskildt
nu på vintern, då hon ju med undantag af näbb, ögon och
några stjärtpennor var krithvit liksom den snötäckta mark,
där hon vistades. Ja livad hon var vacker och rörande trygg!
Emellertid hade vi betraktat hvarandra nog’, och jag gaf
därför skidorna litet fart, så att jag kom på sidan af den lilla
granen — fortfarande låg ripan kvar, ehuru jag stod alldeles
invid henne och säkerligen hade kunnat fånga henne med
mössan. Nu ruskade jag i stället i grenarna, och då flög’ hon
förstås, flög så att snöflingorna yrde om henne — men jag-
sköt likväl ej, ty jag ville hålla mitt tysta löfte till den vackra,
orädda fågeln! Såsom jag tänkt mig, lyfte samtidigt en ripa
från en buske alldeles i närheten, men den ripan saluterades
och hamnade i bältet med fågelsnarorna kring jaktrocken.
Det var en präktig, gammal tupp med långt fjädrade tår à la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
