Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
man. Då han någon gång riktigt noga
betraktade henne, yttrade han efteråt:
— Pan skall ha tack, som lärde mig
förnuft. Och jag var minsann icke riktigt klok:
huru många piskrapp fick jag icke, och som
jag nu ser det, var det intet ondt i saken,
snarare godt, kan man säga.
Någon tid förgick, jag kan inte precis veta
huru lång.
Oksana lade sig till sängs och började jämra
sig. Mot aftonen blef hon sjuk, och när jag
vaknade på morgonen, hörde jag någon, som
kved med späd stämma. Hm! tänkte jag för
mig själf — ett litet barn har tydligen
kommit till världen. Och så var det äfven.
Det blef inte länge kvar. Det lefde blott
från morgonen till kvällen, då det hörde
upp att kvida. Oksana grät, men Roman
menade:
— Då inte något barn mer finns till,
behöfver man icke heller kalla på popen, utan
begrafva vi det under en af tallarna därute.
Men han menade det icke blott, utan gjorde
det också med det samma; gräfde en graf och
jordfäste den lille. Just den gamla stubben,
som blixten tilltygat så där... just den var
den tall, under hvilken Roman begrof barnet.
Jag kan berätta något för dig: då solen gått
Skogen susar. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
