Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men se, då blef pan vred, sparkade till
Opanas som en hund och röt till: Gå din väg,
det syns, att du icke är någon kosack utan en
käring! — Gå din väg från mig, eller också
kommer det att gå dig illa. Ären I icke mina
slafvar längre? Eller är jag icke er pan? Jag
skall lära er sådant, som edra fäder icke en
gång fingo-erfara af mina!...
Opanas steg upp som ett mörkt moln, och
Romans och hans ögon möttes. Men Roman
stod något åt sidan och lutade sig mot bössan,
som om ingenting händt.
Opanas slog banduran mot ett träd, och hon
flög i bitar, så att det genljöd i skogen.
— Det måtte djäfvulen lära en sådan
menniska någonting, som icke lyssnar till ett
förnuftigt råd ... Det tycks pan, som hade du ej
behof af en trogen tjenare.
Pan hann icke gifva svar härpå, förr än
Opanas sprang i sadeln och red bort. Jägarne
sutto också upp. Roman slängde bössan på
axeln och gaf sig af; då han gick förbi stugan,
ropade han åt Oksana:
— Lägg pojken, Oksana, det är tid, att han
sofver, och gör i ordning bädden åt pan 1
Snart voro alla försvunna i skogen, och
pan begaf sig in i stugan; endast hans häst
stod kvar utanför bunden vid ett träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
