Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ”Ladans” första dagar - 3. Kalle Petterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gärna sågo honom på en »liten enkel supé». Den
som då gjorde »rent hus» — det var Calle Petter.
Men denna finansoperation lyckades ej ofta.
En gång kom Kalle Petter gående med ett
par kamrater nedför Hamngatan. Lynnena voro
icke glada, — inga pengar hade erhållits, — alla
börsar voro tomma — och utsikterna voro mörka.
Petter grät som vanligt. När den sorgliga
gruppen kom midt för det gamla änkhuset stannade
Kalle Petterson tvärt, höjde händerna mot himlen,
knäppte dem sedan och yttrade med djup, af
rörelse darrande stämma följande djuptänkta ord:
»Herre Gud fader i himmelen! Hvarför lät
du mig icke bli — änka! Då hade jag
åtminstone haft bröd till dö’dar!»
Ett muntert skratt, som icke kunde hejdas
af den allmänna sorgliga stämningen, besvarade
tiraden.
Just i detsamma kom redaktör Rudolf Wall.
På sitt vanliga fryntliga sätt stannade han och
språkade med skådespelarne, spörjande: »Huru
affärerna gingo där nere vid inrättningen?»
»Åjo,» sade Petter, som icke ville för andra
blotta hela eländet — »det går så där si och så.
Man får en femma då och då!»
Rudolf Wall log ett sarkastiskt löje, tog helt
gemytligt Kalle Petter under armen och drog
honom in i en portgång. Där tog han upp sin
plånbok och stack ett par sedlar i Kalle Petters
hand med orden:
»Låt mig få en gång spela ett vänligt ödes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
