Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skön Själs Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att anse Fruntimmer i alla omständigheter
för så swaga; men han trängde sig tillika
så nära intill mig med sitt tal, att jag en
gång blef ängslig och befarade, det han
torde hafwa rätt, då jag med mycken liflighet
sade till honom: ”emedan faran är så stor,
och människohjertat så swagt, så will jag
bedja Gud, att han bewarar mig.”
Det naiva swaret tycktes fägna honom;
han berömde min föresats; men jag hade
ingen ting mindre än allwarlig mening
dermed; denna gång war det blott ett tomt
ord, ty känslorne för den Osynlige woro
hos mig nästan helt och hållet utslocknade.
Den stora swärm, som omgaf mig,
förströdde mig, och ryckte mig bort med sig,
likasom en stark ström. Det war de tommaste
år i min lefnad. Att hela dagar tala om
ingen ting, att icke hafwa någon sund
tanka, och att endast swärma, det war min
sak. Icke en gång de kära böckerna blefwo
ihågkomna. De människor, som omgåfwo
mig, hade ingen aning om wetenskaper; det
war Tyskt Hoffolk, och denna klass hade då
för tiden icke den ringaste kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
